Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
heter, vill kläda sig som fruntimmer, och hon tog byxor
på sig, skulle ni få gissa länge, innan ni fick reda på,
hvilkendera ni hade för er. Nej, min bäste herr Jahn, er Helena
vet mycket mer än hon säger, och det är därpå det beror.
Redan hos en man kan det bli retsamt, om han pratar i
vädret om allting; men hos en kvinna blir det rent af
gräsligt, om hon ger ifrån sig den halfsmälta maten. Nej,
min bäste herr Jahn, med lilla Lena förhåller det sig ej på
det sättet, hon lifvades genom erinringen om sin
älsklingsförfattare och framkom med en mycket riktig anmärkning,
och hon blef brydd öfver, att hon gjort det, hvarför hon
vände sig bort ifrån oss. Det är skillnad mellan tjugu år
och sjuttio år: vi gamla mör kunna komma fram med
allting, utan att vi behöfva besvära oss med att rodna
däröfver.»
Gamle Jahn gick ifrån henne och bort till Helena samt
talade tysta, vänliga ord till henne.
»Café nero! Café Bombay!» ropades det, och därmed
förflyttades det gamla vanliga lifvet från Berlin och Wien
åter ombord på fartyget.
»Methone!» skrek förste styrmannen, då de passerade
en liten fästning, som sköt långt ut i hafvet.
»Hvad är det?» sade Anton och vände sig om till
styrmannen; men på denne hade andra redan lagt beslag,
ty de stackars officerare och matroser, som kunde tyska,
voro ej någonsin säkra för att icke af passagerarna bli
behandlade som skalbaggar och bit för bit, ben för ben
småningom pinas ihjäl. Ty det vi som pojkar fingo
ryggtaflan full för af våra föräldrar, nämligen djurplågeri, när vi
sleto benen af flugor och skalbaggar, det kallas nu för
»forskningsbegär» och »vetgirighet», och de gamla fröjda
sig däröfver och se i en sådan femårig slyngel redan en liten
Humboldt.
Den tanken föll nu Anton in, att han i själfva verket
icke behöfde tillfråga främmande människor, han hade ju
sin privatlärare herr Nemlich, som fick sin betalning därför.
Men hvar var herr Nemlich? Herr Nemlich hade under de
sista dagarna alls icke visat sig för sitt principalitet; Anton
hade ej frågat efter honom, Paul icke heller, för fru
Groterjahns kunskaper hyste han en hemlig fruktan, och den,
som annars ännu alltid hållit honom stången, Helena, undvek
honom synbarligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
