Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jo,» sade herr Nemlich och blef af naturlig blygsamhet
allt mindre, »det är ett mycket krångligt tema; men
det är ungefär så här: när till exempel ett djur dör, så tar
själen från djuret in i ett nyfödt barn.»
»På det lilla viset! Tillåt mig säga er, att detta inte
heller är någonting annat än den nedrigaste demokrati. Om
jag således säger till en oxe till dagsverkare: du är en oxe,
så ställer han sig framför mig, tar inte af sig hatten, utan
säger: jag kan inte hjälpa det, en oxsjäl har farit in i mig,
och vill karlen vara riktigt modig, säger han: och min
kamrats själ på vänster sida har farit i er. Och om man
pryglar en sådan karl, då tar en sådan karl sig en advokat,
och denne advokat bevisar till sist, att de båda oxsjälarna farit
i oss. Herre, er ... er frågar jag ingenting vidare. Er sfer
— hur heter det nu igen? Er sferernas harmoni kan ni
breda på smörgås i kväll och ta er en duktig sup till. Med
er är jag nu på det klara.»
Fram mot aftonen kom Zante i sikte, och följande morgon
steg sällskapet för andra gången i land på Korfu, och alla
begåfvo sig nu genom staden upp på bergen. Där låg det
blåa hafvet, och halföar och spetsar och klippkanter och gamla
venezianska murar och torn stucko fram öfverallt, som om
den gamla världen åter blifvit ung och som en ung flicka
ville se efter i spegeln, hur hon såg ut; och där låg den
härliga trädgården, där den unga älskliga kejsarinnan af
Österrike en gång inandats frid och hälsa, och hvad vi i
norden med svett och möda kunna drifva upp till halfva
krymplingar i heta, dunstfulla orangerier, det växte här fritt
ur Guds hand och sköt upp mot den blåa himlen och afgaf
sitt tack som en vällukt till den milda, varma luften.
»Tant Lina,» utbrast Helena, »detta är något af himlen
på jorden.»
»Ja, min kära dotter, det har frigjort sig där uppe och
fallit ned här i vattnet.»
»Paul,» utropade Jockum Klähn och reste sig upp bland
accacior och citronträd, »spring inte omkring för ögonen på
mig, du skymmer ju bort hela utsikten, lägg dig ned här och
se dig omkring. Detta är någonting helt annat än då vi
stöflade omkring i den djupa dyn, som flugorna i honingen.
Jag tror inte, att de ha någonting sådant här i Berlin. Se,
annars har du alltid sett apelsinerna i en korg med en
gammal käring bredvid, och här sitta de naturligt på träden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
