Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Heine berättar, att hans vänner ej blott skrifvit i hans
stambok, utan äfven i hans ansikte.»
»Ja, men jag vet inte ...»
»Det behöfs inte heller,» sade den gamla damen och
tog Jahn under armen och aflägsnade sig med honom, »hufvudsaken
är att ni stänger er dörr väl.»
De gingo ännu en stund fram och tillbaka med herr
Gumpert och sade hvarandra sedan god natt.
En tre eller fyra dagar därefter kom gamle Jahns värd,
Schwarznagel, till honom och frågade, om han och den
gamla damen skulle finna något nöje i att bese det inre
af ett gammalt venezianskt palats; han var själf beställd dit
af en familj från Luna, för hvilken han skulle visa palatset
Pesaro — ty mannen var äfven ciceron — och palatset
med inredning och allt var för ögonblicket till salu, så att
en och hvar kunde utan vidare omständigheter få bese det.
De båda gamla ville gärna vara med, och då de nu
gingo med Jockum Klähn fram och tillbaka utanför Luna,
för att vänta på det andra sällskapet och utan att ana någonting
ondt, kom fru Jeannette Groterjahn, strålande i siden
och sammet, ut genom porten, och Anton stöflade efter
henne.
Då fru Jeannette blef varse gamle Jahn och den gamla
damen, vände hon sig tvärt om och sade till ciceronen, att
hon trodde sig ha anställt honom för sig och sin familj,
hvarför hon icke kunde förstå, huru dessa främmande
människor kommit dit. Herr Schwarznagel råkade först i någon
förlägenhet, men en ciceron vet alltid att reda sig och
svarade, att eftersom han hört nådig frun vara mecklenburgska
och hans egna hyresgäster äfven voro från Mecklenburg, så
hade han trott, att detta passade sig alldeles förträffligt.
»Men det passar inte mig!» utbrast fru Groterjahn.
Då kom den tjocke Anton fram och sade helt lugnt:
»Men mig passar det, och om de gå med båda, så skall
jag ha vida större nöje däraf, än om jag går dit med dig
ensam.»
Och den lilla snälla Helena kom med och klappade
sin mor på kinden, och Paul sprang förbi henne och rusade
rakt på Jockum Klähn, och Anton sade: »Seså, nu bege
vi oss i väg!»
»Till Hotell Bauer!» utropade fru Jeannette.
»Hvarför det?» sporde Anton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
