Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ciceronen förde sitt sällskap från ox- och åsnestationen
till ett par andra smutsiga gårdar, och när de lyckligt
passerat en spång, förde han dem till en trädgård.
Detta var visst icke någon lustgård, nej, det var hvad
vi kalla en kålgård.
Fru Groterjahn kände sig liksom slagen för hufvudet.
Ja, Jeannette Groterjahn, jag kan ej hjälpa det, detta är icke
första gången, som du blir lurad på konfekten, men det
blir väl ännu värre.
»Vi skola blott gå härigenom,» sade hon till sitt
sällskap, »se’n skall ciceronen visa oss Julias graf.»
Och ciceronen anmärkte, att det icke var fråga om
någon graf, hvad som här visades, det var blott kistan;
»och här är den,» sade han.
Därmed visade han på en gammal vattenho, som för
de många sprickornas skull höll så föga tätt, att den alldeles
förfelade sin uppgift och ständigt utgöt sitt innehåll på den
kringliggande marken, som därför också pliktskyldigast
förvandlade sig till dy.
»Nå,» sade Anton, »detta är då inte värdt besväret;»
och han vände sig om, som om han ville gå.
»Träd närmare, Anton,» sade hans hustru, »kan du
då inte se? Detta är en gammal antikvitet af marmor;»
och då hon ville föregå med godt exempel, stod hon med
ens ända till vristen i modden.
Fru Jeannette hade också tänkt sig saken något annorlunda,
hon ryggade därför tillbaka, men fattade sig snart,
ty om hon än på hafvet hade sina svaga stunder, så hade
hon likväl en kraftig själ, så fort hon åter var på det
torra.
Hon menade, att detta emellertid endast var bisaken,
för den skull hade de ej kommit hit; här skulle en
familjeförbindelse firas, och tiden var nu den rätta, ty Julia, Julia
— detta sade hon två gånger — den arma, olyckliga Julia
— detta var tredje gången — hade legat i detta marmorkar
såsom en af världen misshandlad varelse, och därför hade
hon valt denna plats, på det hennes barn, hennes dotter,
skulle taga exempel häraf och vakta sig för att bli så olycklig
som den stackars Julia — fjärde gången.
Tre gånger, det går an, men fyra det är för galet.
Detta visade sig nu åter här, ty hos Anton började det att
gå hög sjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
