Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen aktat lata ombringa hertigarne Johan och Karl samt
många af adeln. Andra gången han undergick tortyr,
bekände han, att, då efter Sturemorden Isak Nilsson,
Olof Larsson, Erik Mattson och Karl Henriksson skrefvo
Jöran och Kristoffer Persson till, att hertig Johan och
hans furstinna blifvit utsläppta från Gripsholm, så hade
Jöran och Krister sändt ut en hop knektar att bringa
Johan om halsen och ämnat sedan sända furstinnan Katarina
till Ryssland. Detta anslag mot Johans lif, om
det någonsin verkligen varit tillämnadt, skalle således
utgått från Jöran och Krister Persson, utan att konungen
haft sin hand deri. Sedan upproret börjat, skall deremot
konungen enligt Jörans bekännelse hafva utsändt
en Meinert von Bremen att döda någon af hertigarne
eller Sten Eriksson, Ture Pedersson, Gustaf Baner och
Esbjörn Pedersson. I samma ärende skulle ock en Jon
Persson och tvenne gårdsknektar mottagit penningar af
Erik. Att konungen vid brölloppet ärnat förgöra hertigarne
och de förnämsta af adeln, kunde han ej förmås
att bekänna. På denna bekännelse kan naturligtvis ej
med säkerhet konungen eller hans gunstling fällas
skyldige till att hafva verkligen sökt sätta sådana
mordplaner i verket. Otroliga förefalla visserligen ej sådana
planer hos karaktercr som Erik och Jöran Persson. Om
Jöran och Krister Persson efter Sturemorden verkligen
ämnat bringa Johan om lifvet, så kan en sådan deras
afsigt, förklaras deraf, att de på så vis trodde sig kunna
besvärja den fara, som hotade dem och konungen efter
Sturemorden; hertigen, som borde vara den naturlige
ledaren för ett uppror, blefve röjd ur vägen; konungen
skulle ej plågas af några griller, att Johan vore kung;
och en för gunstlingarne farlig försoning mellan konungen
och hans fiender göras än mera omöjlig. Och Eriks
karakter och handlingssätt motsäga ej den förmodan, att
ban, då upproret började vinna framgång, ämnat tillgripa
sådana utvägar som lönmord [1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
