Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
§ 88. Bevis.
regler; anf. st. mom. 5. Kan han framvisa sin fångesman,
sä är han saklös, och ansvaret drabbar fängesmannen. Men
om han också ej kan framskaffa fångesman, blir han dock
saklös, i fall han har vittne, att han det redligen köpt. Att
«saklös ^ här betyder fri från kriminel ansvarighet, derom äro alla
ense. Men i fråga om den civila ansvarigheten äro meningarne
delade. Somlige anse, att rätte egaren bör hafva sitt åter utan
lösen, andre deremot påstå, att han ej bör vara berättigad att af
innehafvaren återfå det klandrade annorledes än mot lösen. Sist
nämnda åsigt fins uttalad i ett Kongl. Utslag, den 20 Sept. 1855. 1
Om emellertid innehafvaren ej kan på nyss nämnda sätt visa, att
han i god tro kommit i besittning af det klandrade, så är han
skyldig att med ed befria sig från den misstanke, som hvilar
öfver honom såsom innehafvare af stulet gods. Äfven i fall
särskildt bevis mot honom förekommit, kan värjemålsed honom
ådömas, när «domaren det skäligt pröfvar». Detta bör i
allmänhet vara förhållandet, då antingen beviset är så svagt, att det
förefaller domaren sannolikare, att innehafvet af det klandrade
börjat i god tro, än att motsatsen skulle hafva egt rum; eller
beviset väl är starkare, men ansvarspåståendet endast går ut på,
att innehafvaren inlåtit sig i handel med misstänkt person. «Gitter
han ej eden gånga, stånde tjufsrätt». Ansvaret kommer då att
blifva beroende af det edsthema, som varit föreskrifvet. Om
deremot målseganden påstår, att innehafvaren af stulet gods
kommit i besittning deraf med vetskap om den olofliga åtkomsten, så
ligger i det åtalade brottets natur (§ 88 f.) ett hinder för att
ådorna den anklagade värjemålsed.
Men i hvarje fall kan beslut, hvarigenom sådan ed blifvit
ädömd, genom besvär dragas under högre rätts pröfning.
I beslut angående värjemålsed skall domstolen bland annat
lemna föreskrifter om tiden, då eden skall afläggas. Visar den
dömde då, att han har laga förfall, utsätter domstolen annan tid.
Men i fall den dömde uteblir pä edgångsdagen utan laga förfall,
eller han inställer sig, men gitter ej gå eden, så blir han efter
edsthemat fäld, R. B. 17: 31, sådant detta lagrum lyder i Kongl.
Förordn, d. 30 Maj 1835 och d. 18 April 1849. Blir åklagaren
eller målsegande i tillfälle att förebringa fullt bevis om det åtalade
’ Infördt under nyss anförda lagrum i de vanliga lageditionerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
