Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oppositionen under Nikolai I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
förvisad till guvernementet Vologda, censorn för alltid afskedad
ur statens tjänst och författaren, Tschaadajeff, förklarad —
vansinnig! Men hans ord flögo ut öfver landet, väckte många till
besinning af hvad ett själfhärskaredöme som Nikolais värkligen
betydde och bidrog i otrolig grad till att stärka oppositionsandan.
Bland den stora allmänheten tröstade man sig visst på de
flesta håll öfver de sorgliga inre förhållandena med tanken att
tsarriket i stället vunnit i yttre makt. Nikolais ord vägde tungt
i Europas rådslag. Till honom ställde de öfriga europeiska
monarkerna sitt hopp, när det gällde att undertrycka demokrati
och frisinthet, och den ryske tsaren tvekade icke att uppträda
såsom absolutismens stöd och förkämpe, både diplomatiskt och
med väpnad makt, såsom 1849 i Ungern. Att förkväfvandet af allt
enskildt initiativ och koncentrerandet af allt arbete för
samhällsutvecklingen hos de olika regeringsorganen, utmynnat å ena
sidan i fullständigt upphörande af allt framåtskridande, å den
andra i en korruption bland tjänstemän af alla grader, sådan man
icke ens i Ryssland tidigare bevittnat, det visste man nog. Men
man tog för gifvet att åtminstone armén, tsarens speciella
skötebarn, stode på bättre fot, att den vore ypperligt organiserad
och utrustad och därför när som hälst i stånd att afgöra en
kamp mot Europa till Rysslands förmån. Ruset af segern öfver
Napoleon hade ännu icke dunstat bort. På få undantag när
ansågo ryssarna på Nikolais tid sin armé oöfvervinnerlig och
de få, sällsynta individer, som djärfdes draga denna
oöfver-vinnerlighet i tvifvelsmål, betraktades nära nog som
fosterlandsförrädare. Icke ens den yngre generation, som på fyratiotalet,
genom läsning af i hemlighet införda, västerländska författares
skrifter, blifvit fiender till själfhärskaredömet, betviflade
Rysslands militära makt.
Deras räsonnement om reformer gällde statsformen,
lifegenskapen, den civila administrationen, undervisningsväsendet. Deras
värksamhet inskränkte sig under rätt lång tid hufvudsakligen
till diskussioner och teoretiska utläggningar om statens ändamål
och skyldigheter å ena sidan, de regerades rättigheter å den
andra. Deras program var i begynnelsen lika konturlöst som
deras frisinthet, för så vidt man alls kan tala om något pro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
