Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nyaste tiden - Den revolutionära rörelsens utveckling under Nikolai II och utsikterna för framtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
där stå staten och dess makt, det vill säga tjänstemännens,
gentemot hela folket, hvars intressen aldrig kunna sammanfalla
med den enväldiga byråkratins. Någon utjämning, någon
försoning mellan dessa stridiga intressen är alls icke möjlig, ty
folkets intressen kunna icke befrämjas utan att folket kommer i
besittning af rättigheter, medan byråkratins enda möjlighet att
existera såsom maktägande samhällselement beror på att folket
förblir praktiskt taget rättslöst.
Häraf följer att byråkratin — som i själfhärskaredömets namn
företräder reaktionen och är identisk med denna — i mån som
den materiella utvecklingen öppnar nya områden för mänsklig
värksamhet, är tvungen att utvidga sin makt genom att slå
under sig dessa nya områden, enär från dessa byråkratins
ställning annars snart skulle undermineras. Och af detta följer åter,
då materiell utveckling icke är tänkbar utan i någon mån
motsvarande andlig, att reaktionen oupphörligt måste gå längre,
oupphörligt måste bli mera våldsam, i mån som den andliga
utvecklingen berör flera befolkningslager och därigenom vinner
mera mångfaldt understöd och större styrka.
Händelsernas gång i Ryssland under den nuvarande tsarens
regering har varit ett enda fortlöpande praktiskt bevis för
riktigheten af ofvanstående teoretiska resonnement. Regeringens
politik, för hvilken tsaren i sista hand är ansvarig, har utgjorts
af en aldrig afbruten serie försök från byråkratins sida att, genom
utsträckning af sitt inflytande till alla nyöppnade samhälleliga
och medborgerliga värksamhetsområden, upprätthålla sin
enväldiga maktställning. Och oppositionens, de revolutionäras,
sträfvan har därför varit, liksom den är och måste vara, att på
alla håll och med alla medel underblåsa missnöjet med den
tsariska byråkratins politik. De maktägande ha sålunda själfva
visat oppositionen den enda rätta och säkra vägen att nå fram
till den politiska omhvälfning alla numera erkänna såsom
grundvilkoret för värkliga framsteg.
Genom den förföljelsepolitik mot judarna, som börjades under
Alexander III och fortsatts af hans son och efterträdare, har
tsar-dömet drifvit i stort sedt hela den judiska nationaliteten öfver
i motståndarnas läger. Så länge judarna blott stillatigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
