Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett begynnelsekapitel. Skildring af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedsjunket mot bröstet, och de få vandrare, hvilka skredo öfver
gatorna i den tysta sommarnatten, undveko honom med ett
småleende på läpparne.
Emellertid hetsade han upp sig sjelf. Han skälfde. Blodet
for glödhett upp i hans kinder. Hans händer brände, hans
pulsar dunkade — rakt som han icke kunde draga andan i den
qvafva, strupsammansnörande luften.
Och der han vandrade fram, besinningslöst, tyckte hans
öfverspända tanke, att den nattliga stillheten bröts af tusentals
svärmar med älskogsord, hvilka dallrande af ömhet snuddade
förbi hans öfverretade öron och fy Ide den tunga luften med
half-höga hviskningar om kyssar, smekningar och famntag utan ända.
Ett silfverskirartadt nät var det, som fintrådigt och lätt gick
genom hela den sofvande staden, band stadsdel vid stadsdel och
qvinna vid man, och det var icke ett hus, om än så långt borta,
dit icke en glittrande maska löpte in. Och budskap korsade
budskap i den andlöst tysta sommarnatten, budskap från
sof-kamrar, der arbetslamporna släcktes och uttröttade hjemor sände
ett sista godnatt — nog visste de till hvem — budskap från
alkover, der fina qvinnohufvuden slumrade mot mjella armari
och upplösta hårflätor smekte blottade skuldror, medan
egarin-norna sjelfva å halfdunkla drömstigar, slingrande, fördolda stigar,
der luften var varm, och det doftade starkt af lind och jasmin,
skyndade dem till mötes, hvilka de icke under dagens nyktra
solskenstimmar fingo egna sin, tanke...
Midt genom denna korseld af kärlekshelsningar, som
glödande foro genom luften, tyckte Berger, att han ensam gick,
utan att en enda länk i kedjan nådde honom. Men derför
kunde det icke heller klinga för hans öron så der mystiskt,
klockrent och fint, som det gör när någon i fjerran tänker med
kärlek på en. Nej det kunde det icke, gud, nej, ty ingen
öm-hetsbräddad tanke sändes honom i den nattliga stillheten från
läppar, som skälfde, och i ingen qvinnodröm blef han famnad,
smekt af hvita händer... åh var det icke så, att man kunde
gråta blodstårar åt det...
Men medan han sålunda liksom fängslad i somnambulismens
magiska band utan klart medvetande skred bortåt allt
öfver-gifnare trakter, förbi allt tystare qvarter, der rörelsen alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
