Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Han älskar framför allt verkligheten, han skulle icke kunna
som Musset beqväma sig att spinna ut ett proverb på ett
ordspråk. Intressant är jemförelsen mellan dessa begges proverb,
så olika till innehållet, så lika i den romantiska tonen. Det är
handlingen, det är fakta, det är lifvet sjelf, som sätter Mérimées
inspiration i rörelse. Det är mer än lifvet, det är febern,
kär-lgksfebern, den rasande, den, som hettar af Saharas värme som
i Vamour africain, den som bringar den stackars asketen i utie
femme est un diable utom sig, så att han sätter händerna för
ansigtet för att slippa se den vackra ziguenerskan, som det är
hans pligt att döma till bålet. Och när han tager bort
händerna och ser henne, då är det slut med honom. Borta är
Thomas à Kempis, Thomas ab Aquino, han försvärjer sig till
henne med hull och hår, han offrar sitt kyskhetslöfte och sitt
salighetshopp för att få ega henne. Och slutligen — den lilla
klosterflickan i Voccasion, som med stadig hand för giftbägaren
till sina läppar, ett barn ännu till åren, men med en soldats
mod och med en romares dödsförakt — det är också prof på
samma kärlek, gränsande till heroismen på ena sidan, till
galenskapen och sjelfmordet på den andra.
Den summariska rättvisa, som griper till svärdet eller
dolken, skipas i hans ungdomsstycken på ett sätt, som saknar sitt
motstycke. De fiesta af hans tidigaste stycken, de, som finnas
i Theätre de Clara Gazul, sluta af brist på personer: nästan
alla äro döda. Det är eget att se, huru han fyller sina senare
berättelser med militärer, som berätta sina bragder: det han
älskar hos dem är icke uniformen, men den dragna klingan, det
bart huggande svärdet. Den intriganta gamla damen i les
espagnols en Danemarck uttrycker helt säkert en för Mérimée
sympatisk önskan, när hon förklarar, att hade hon blifvit man,
skulle hon blifvit militär. Deremot: den presterliga
fredligheten, det juridiska hårklyfveriet, den vetenskapliga
kammarluften, den qvinliga försagdheten, hemmets trånghet och
begränsning, se der saker, som Mérimée icke talar om eller talar om
med förakt och ironi. Hans qvinnor äro icke försagda. 1 Colomba
tillfrågas miss Lydia, om hon icke tycker bättre om
Medelhafvet än oceanen. Nej, miss Lydia tycker icke om Medelhafvet.
»Jag tycker det är för blått, och vågorna äro icke stora nog.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
