Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
vildt och hejdlöst som om tårarna med våld tryckts undan och
nu ville fram alla på en gång.
»Du rent förderfvar kärfven», sade mannen ängsligt, noga
läggande hvarje ax, hvarje strå i ordning. »Per Jons ä’ inte
den, som ser genom fingrarne me’ folk. Hva’ vår Herre tagit,
dä har han tagit Dä va’ ju ändå bara en flicka.»
Solen sänkte sig bakom en björkdunge; hettan på fältet blef
mindre tryckande; hustrun återtog sitt arbete, och så föll ånyo
i slag efter slag den svajande, rika säden. Slutligen ringde
qvällsmål: dagsverket var slut. Mannen torkade svetten ur
pannan, drack ur resten af drickat, lade lien på axeln och
lemnade med långa, säfliga, litet nigande steg fältet, utan att se
sig om. Hustrun tog rocken, som han lagt af sig, samt stånkan
och följde efter, men hon darrade, så hon knappt kunde stå,
och allt »gick rundt» nu igen. Hon hade aldrig känt sig så
»rent uslig». Hade det varit en pojke hon fått, så hade hon
nog legat veckan ut, men nu tyckte hon det var skamligt att
hålla sig ur arbetet mer än fyra dagar, »å dä va’ väl dä
som "kom efter, kunde hon tro». »Ja, dä va’ nog bäst som dä
va’, att flick-kräket fick gå bort, svag och eländig som hon va’,
till! Visst va’ dä bäst.» Hon sade ett af orden för hvarje
steg hon tog, som om det skulle hjelpa henne fram. »Hon måste
skynda sig! Gris-stackarn va’ väl halfdö’ af svält och kon böla
sig väl rent förderfvad, för att bli af med mjölken.» Hon
försökte att öka på stegen, hållande kurs efter mannen, hvars lie
på afstånd allt emellanåt blixtrade till, lik en skarp stråle.
Men så kastade hon stånkan ifrån sig, kröp nod bakom en
stubbe, slog rocken öfver hufvudet och började att gråta lika
häftigt, lika våldsamt som nyss. »Hon kunde inte hjelpa’t!
Hon kunde inte hjelpa’t!» Det var som om man slitit hjertat ur
bröstet på henne. Hon skulle aldrig, aldrig komma öfver det,
det kände hon — så en flicka det än var!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
