Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
femte akten har ett moraliskt slut, d. v. s. när den ädle
älskaren får sig en liten förtjusande fru med ett kapital af 100,000
kronor (i första inteckningar), medan deremot skurken,
demaskerad i all sin gemenhet, fockas ut från tiljorna, och alla
bifigurer samtidigt få hvar sin lilla moraliska karamell med
sedo-lärande och instruktiv devis ikring.
Men nu är en honnett författare hvarken skolfux eller
vinkelpredikant — hans uppgift är att förklara och skildra, som
naturvetenskapsmannen förklarar och skildrar. Han låter lifvets
egna faktorer anklaga och försvara och öfverlåter åt den
väl-förståndige läsaren att döma. Alla dessa drag, som vi höra
talas om under vår arbetsdag, gifver han nerver, kött och blod,
och lemnar så af en kort anekdot djupa inblickar i själens
dolda gömslen eller brokiga taflor ur samhällslifvet? skiftande
vimmel.
Emellertid är det just allvaret, framställningens och
afeig-tens allvar, som folk minst tycker om. Kläder man frivoliteten
i parodiens Ulspegelsmössa, i farsens narrkåpa eller operettens
snäfva fruntimmerstrikoter, är förbrytelsen långt mindre. Det
fins så många fäder, hvilka fördöma Zola under melodramatiska
åthäfvor, men känna sig som barn i huset hos Paul de Koch,
och ni känner nog mer än en fru, som är ytterst »sittlich
em-pört» öfver »Giftas», men går en famille med man och döttrar
och ser på »Kosackflickan»...
Sist blir det fråga om det så kallade sinliga
framställningssättet Och det är en för vår inhemska kritik så ytterst
karakteristisk beskyllning, denna, karakteristisk, derför att den är
snarare personlig än literär, karakteristisk, derför att den med
underlig brist på blick för menniskornas olikhet skär alla
lynnen öfver en kam. Det är att gräla på Per, derför att han har
eldigare blod än Pål, att förkasta Tizians lo, derför att det fins
en sixtinsk madonna, som är kyskare, att slå i hjel Byrons
ungdomsheta erotik med Miltons puritanska allvar. Det är en
beskyllning, som blott kan komma från en anemisk och
hycklande generation, som gudbevars blifvit för hyfsad och
civiliserad för att längre känna våldsamt och frimodigt som korsande
sig vill skolmästra lidelsen, medan den alla dagar med loja
och likgiltiga axelryckningar ser debauchen med uppslagen röck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
