121 Man har stundom sett uppgifvas det Runebergs »Sveaborg» skulle af censuren blifvit struket. Detta är en fullständig osanning. Det var Runeberg sjelf, som af grannlagenhet, för att icke såra den längesedan aflidne kommendantens aktningsvärda famille, icke tillät detta styckes tryckning. (Hans mening var dock att stycket skulle tryckas efter hans bortgång, och ålade han också tvenne af sönerne att hafva på sin omsorg det stycket efter hans död skulle blifva tryckt.) En annan stundom uppdukad grundlös historie gäller äfven »Fänrik Ståls sägner». I Sverge har flere gånger uppgifvits att de af sensuren skulle blifvit förbjudna. Äfven detta är fullkomligt falskt. Endast några få, ganska oskyldiga ord anhöll Censor på det artigaste att Runeberg ville ändra, hvilket han ock utan invändning gjorde. En sägen om huru han skulle hafva skrifvit Kulneff för att blidka motståndet, och derigenom skulle på högsta ort hafva lyckats vinna sin afsigt, saknar hvarje det minsta spår af grund. Också skulle sådant varit så rakt motsatt Runebergs sätt och åsigter att det är obehagligt att se sådant berättas. Till den verkan detta möjligen kan medföra, har jag i dessa mina anteckningar sökt gendrifva några 1 osanna uppgifter om Runeberg. Man har föreslagit mig att skrifva en biografi öfver honom, för att derigenom möjligen i någon mån motarbeta sådana från olika författare, hvilka tro sig, på grund af några aftnars sammanvaro, kunna skrifva om honom. Man har föreställt mig hvilken massa af osanningar af sneda uppgifter, oförstådda uttryck och vanställande bilder af honom inom en tjugu år skola hafva rotfäst sig i allmänna omdömet, såsom varande sanna bilder af honom. Ack, huru önskade jag icke att äga förmåga till ett sådant verk! Men då jag väl inser huru detta öfvergår min stackars pennas krafter, så måste jag afstå ifrån att söka utföra det. Endast dessa mina anteckningar vill jag försöka att fortsätta. Kanske de dock i en framtid kunna lemna någon liten upplysning i ett eller annat, åtminstone ur Rbgs hvardagslif. Det är de små dragen i hans lif som jag sökt teckna. I det stora har han sjelf bäst tecknat sig i sina skrifter. För att skildra de stora dragen hos honom skulle fo[r]dras en förmåga liknande hans egen, och ack, till och med den ringa obetydliga förmåga jag möjligen kunnat förr disponera öfver, är hos den gamla öfver 70 åriga förbi. Tanken har domnat somnat. Med verklig bäfvan tänker jag på hvilka karrikatyrer af Rbgs sätt att taga lifvet, af hans samtal och meddelanden som skola utgifvas i verlden, med påstående att vara sanna bilder. 1 af de