Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Kongl. Telegrafverket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kongl. Telegrafverket
Bland samfärdselns och den moderna utvecklingens förmedlare intager
P utan all gensägelse telegrafien eller fjerrskriften en af de främsta
c)" platserna. Redan i den gråa forntiden har man att söka spår
till bemödanden att hastigt kunna lemna meddelanden på långa
afstånd. Men någon direkt praktisk betydelse, kan man dock näppeligen säga,
att dessa bemödanden fingo, förr än äfven i fjerrskriftens tjenst trädde den
väldiga naturkraft, som synes ernad att omdanande sätta sin pregel på detta
sekels slut, alldeles som ångan gjorde på dess början: elektriciteten.
System för att med för ögat uppfattbara signaler göra meddelanden
på långa afstånd omtalas redan i gamla tidens historia. Aischylos omnämner,
att budet om Tröjas fall inom loppet af ett dygn medelst eldsignaler fördes
till Grekland, och Hannibal säges såväl i Spanien som Afrika ha uppfört höga
torn, frän hvilka dylika eldsignaler kunde gifvas. Ja, redan 450 år före
Kristi födelse sägas Kleoxenes och Demokritos ha uttänkt ett helt optiskt
alfabet för signaler med facklor.
Under medeltiden afstannade eller bortglömdes imellertid denna konst
som så många andra, och ännu i början på 1600-talet var man ej längre
kommen än de gamle Grekerna vid pass ett par årtusenden tidigare. Först
vid det 17:de seklets slut kan man säga, att den optiska telegrafin, konsten
att medels på förhand öfverenskomna tecken meddela underrättelser på
afstånd, verkligen sattes i system. Detta skedde genom engelsmannen Robert (
Hooks uppfining att i stället för facklor vid signaleringen använda rörliga
linealer, som kunde sammanställas till olika figurer. Imellertid dröjde det ytter- !
ligare ett århundrade innan den optiska telegraferingen vidare utvecklad i
enlighet med principerna för detta system kom till någon praktisk användning. Det
var när fransmannen Claude Chappe lyckades väcka nationalkonventets intresse
för saken och fick i uppdrag att upprätta en optisk telegraflinie mellan Paris
och Lille. Hans optiska telegrafapparat bestod i ett på- taket af hvar station
uppsatt träkors, vid hvars öfversta del en träarm, kallad regulatorn var fäst,
så att den var rörlig i vertikal riktning kring sin axel. Antingen på
regulatorn eller på korsets tvärslå funnos ett par mindre på samma sätt rörliga
vingar kallade indikatorer. Det optiska alfabetet bildades af regulatorns och
indikatorernas olika ställning till hvarandra. Apparaten kunde regleras från
ett rum ini huset, och stationerna lågo hvarandra så nära, att man från livar
och en af dem såg närmaste station åt ömse sidor.
Sverige var det land, som följde Frankrike närmast i spåren med att
tillgodogöra sig den nya uppfinningen. Redan 1794 inrättades här af
presidenten Edelcrantz optiska telegraflinier, som imellertid i mycket skilde sig
från det franska systemets. I stället för tre rörliga armar hade hans apparat
tre fasta, gående horisontalt ut från en mast, samt på hvardera tre luckor, som
kunde fällas ned horisontalt eller vikas upp vertikalt mot armen. Luckorna
bildade med hvarann tre vertikala rader och signalerna bestämdes af deras
olika ställning till hvarann.
Den första linien efter detta system anlades mellan Stockholm och i
Drottningholm. Sedan upprättades andra till Carlberg samt Fredriksborg
och Vaxholm, till Grislehamn och öfver Ålands haf till Ekerö samt mellan
Göteborg och Marstrand, Malmö och Helsingborg samt Karlskrona och
befäst-ningarne derutanför. Under 1808—1809 års krig upprättades nya linier i
Stockholms skärgård till Sandhamn och Landsort, ja, ända till Gefle. De
förföllo efter krigets slut, men 1836 iståndsattes på befallning af Karl Johan
ej blott de gamla linierna utan upprättades äfven nya. I Stockholms
skärgård funnos telegraflinier till Dalarö, Sandhamn och Vaxholm, till Furusund
och Landsort. Linierna i Göteborgs och Karlskrona skärgård sattes äfven
i stånd, och man planlade till och med en optisk telegraflinie mellan
Stockholm och Göteborg.
Denna kom likväl aldrig till stånd, ty innan dess hade redan den
optiska telegrafen undanträngts af den elektriska. Denna är ett barn
af vårt sekel, äfven om spår till den funnos förut. För att den skulle kunna
bli praktiskt användbar måste nämligen den galvaniska elektriciteten bli
känd, ty med hjelp af friktionselektriciteten kunde man ej komma längre än till
försök. Sådana hade, mer eller mindre sinrikt, gjorts af Lesage i Geneve,
Lomond i Paris, Reiser i Tyskland, Bétancourt, Cavallo och Ronalds m. fl.
men de kunde ej leda till något resultat, och i det praktiska lifvet visar sig
ännu den optiska telegrafen tjenligare. Då uppfann 1800 Volta sin stapel,
och dermed var förutsättningen för den elektriska telegrafen gifven. Det
dröjde ej heller länge förr än nya försök gjordes såsom af bajraren
Sömme-ring och holländaren Vorselmans de Heer. Deras system hade imellertid
den olägenheten, att de använde för många ledningstrådar, Sömmerings 35
och Vorselmans 1 o, hvilket gjorde’ anläggningskostnaderna allt för stora.
Så gjorde 1819 och 1820 Örsted i Danmark sina epokgörande rön
om den elektriska strömmens inverkan på en fritt svängande magnetnål.
Ampere uppställde teorien om denna upptäckts betydelse för elektricitetens
användning i telegrafiens tjenst och flera engelska ingeniörer bevisade praktiskt
teoriens rigtighet, i det de utförde telegrafer i enlighet dermed, alltjemt än
dock med många trådar.
Omsider lyckades det ryssen Schilling v. Cannstatt att 1833 reducera
trådarnas antal till 2. Dermed var första steget taget till en praktisk lösning
af den elektriska telegrafiens problem. Sedan saken alltjemt, dock
hufvud-sakligen ur rent vetenskaplig synpunkt, förts vidare af Svanberg i Sverige,
Gauss, Weber och Steinheil i Tyskland tog man omsider i England på allvar
fatt med uppfinningens praktiska exploitering. Cooke konstruerade först ensam
och sedan tillsammans med Wheatstone ett par apparater som användes för
jernvägstelegrafering, båda dock ännu såväl ofullkomliga som dyra, och en
s. k. nåltelegraf med två trådar efter Gauss’ system undanträngde dem snart
och vann en användning som den bibehållit ända till våra dagar.
Nu följde upptäckterna och förbättringarne på den elektriska telegrafiens
område snabbt på hvarandra. År 1839 tog Davy patent på en telegraf,
der den magnetiska kraften användes i förening med urverk, 1838 hade
Steinheil upptäckt, att jorden kunde användas i den ena ledningstrådens
ställe, 1840 konstruerade Wheatstone sin visartelegraf, i h vilken liksom i
Davys såväl mekanisk som elektromagnetisk kraft kom till invändning, och
omsider fulländade amerikanaren Samuel Finley Breese Morse sitt system,
hvarigenom den elektriska telegrafen slutligen vann sin fulländning för
praktiskt bruk.
Morse, född 1791 och död 1872, var till yrket egentligen artist, målare.
Men under studieresor för sin konst såväl till Europa som i Amerika, lärde
han i grund hvad hans samtid hade sig bekant om elektriciteten och
utbildade, synnerligast under åren 1835—1843, det system för elektrisk
tele-grafering, som till sina principer är gällande än i dag.
Morses system består dels af ett för telegrafering afpassadt alfabet
dels af derför lämpade apparater. Alfabetet skulle kunna åstadkommas genom
att en nål en längre eller kortare stund berör en under dess spets löpande
pappersremsa. Det får derför endast bestå af prickar och streck De skilda
bokstäfverna, siffror och skiljetecken betecknas genom att på olika sätt
kombinera prickar och streck med hvarandra.
De vigtigaste apparaterna äro nyckeln och skrifmaskinen. Nyckeln
består af en tvåarmad häfstång af metall, hvars ena ända genom en fjäder
hålles i förbindelse med en metallkontakt kallad klack. Häfstångens
motsatta ända är försedd med en knapp. När man trycker ned denna upphör
kontakten mellan häfstången och klacken. I stället träffar en från häfstången
närmare knappen belägen nedskjutande tapp en annan metallkontakt kallad
städ. Häfstången står alltså i elektrisk förbindelse antingen med klacken
eller med städet. Förbindelsen mellan två stationer förmedlas af. en linietråd
och denna är fäst vid häfstången i hvardera stationernas nyckel. Städet åter
är genom en ledningstråd förenad med det batteri, som ger den elektriska
kraften, och klacken står i förbindelse med skrifmaskinen. Batteriets och
skrifmaskinens andra poler stå åter i förbindelse med jorden, och på detta
vis blir ledningskedjan sluten. När nyckeln ej nedtryckes utan häfstång och
klack ha förbindelse med hvarann står linietråden i ledande förbindelse med
skrifmaskinen och genom denna med jorden. Tryckes nyckeln å andra
stationen ned, så att häfstången der kommer i kontakt med städet, sättes
derigenom dennas batteri till linien. Då samma batteris andra pol är i
förbindelse med jorden slutes äfven här kedjan och elektrisk ström uppstår.
Denna går å afsändningsstationen från batteriet till städet, derifrån till
häfstången och återigen genom denna till mottagningsstationen, der den träffar
häfstången och klacken samt derefter skrifmaskinen och genom denna jorden.
Häraf synes det, att så länge nyckeln på den ena stationen är tryckt mot städet
en elektrisk ström passerar genom den andra stationens skrifmaskin. Denna
aftecknar då, allt efter den tid strömmen är sluten, på den pappersremsa, som
af dess urverk föres fram under dess stift, en prick eller ett streck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:11:32 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rhasvindus/1/0025.html
