Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Joh. Engström, Eskilstuna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joh. Engström, Eskilstuna.
Bland de kniffabrikanter, som gjort Eskilstuna industri känd och skattad i de vidsträcktaste kretsar intages en af de mera framstående
platserna af den man, hvars namn läses här ofvan och som redan på
blott ett par decennier lyckats drifva upp sin affar från en ringa början till
ej mindre betydande omsättning än välförtjent anseende.
Fabriken, som är belägen vid Tunafors bruk i Klosters socken vid
Eskilstuna, der tomt och fall arrenderas från Eskilstuna
jernmanufakturaktie-bolag, öppnades 1874 som fabrikör Engströms privataffär; hvilket den alltjemt
är. Grundkapitalet var ej större än 1,000 kr., arbetarnes antal det första
året 4 och tillverkningen uppgick 1875 blott till 8,000 kr.
Tack vare egarens praktiska blick, stora yrkesskicklighet och duglighet
gick utvecklingen emellertid raskt framåt. Redan 1885 hade omsättningen
stigit till 60,000 kr. Efter ytterligare tio år voro arbetarne 39 och
omsättningen 95,000 kr., nu 1896 är arbetareantalet 82 och omsättningssumman går
upp till 139,000 kr.
Tillverkningen omfattade till en början endast rakknifvar, 1882 tillkom
artikeln konstknifvar eller s. k. swedish knives och 1885 nickelvaror samt
försilfrade varor för hushållet, såsom té- och kaffekannor o. d.
Rakknifs-tillverkningen har alltjemt vuxit, men konjunkturerna göra att den nu ej är
så lönande som förr.
Fabriksetablissementet har naturligt nog vuxit med rörelsen och eger
nu följande olika maskiner: 1 universalmaskin, 1 hyfvelmaskin, 1 jernsvarf,
4 borrmaskiner, 2 fräsmaskiner, 1 träfräsmaskin, 1 hejare, 2 räckhamrar, 2
excenterpressar, 2 slagpressar, 1 vals för papperstryck vid etsning, 2
sug-fläktar, 2 blåsflaktar, 8 st. diverse slipstenar, 16 div. smergcl- och putsskifvor.
7 trycksvarfvar jemte 6 andra maskiner för metallbearbetning, flera
galvani-ska nickel- och silfverbad samt dynamosmaskiner. Elektrisk belysning finnes
och likaså värmeledning med varmvatten samt egen vattenledning.
Sin förnämsta afsättningsort har fabriken i utlandet. 1876 erhöll
den prismedelj i Philadelpha för utställda rakknifvar, och sedan den tiden har
den oafbrutet exporterat sin tillverkning först till Norra Amerika samt sedan så
småningom till de flesta länder i Europa, äfvensom till Södra Amerika,
Australien, Afrika och Asien. Största afsättningsorterna äro nu sedan många år
tillbaka London och Paris. Sedan år 1878 har exporten ständigt och stadigt
vuxit till Paris. I Förenta staterna ha ofta atbrott inträdt i den regelbundna
exporten genom de många tullförhöjningarna. Dessutom uppstår alltid
osäkerhet der vid hvarje presidentval.
Förutom i Philadelphia har tillverkningen blifvit prisbelönad i Paris
1878—1889, Eskilstuna 1878, Malmö 1881, Chicago 1893, Canada 1896,
d. v. s. på alla ställen der fabriken hittills utställt.
Fabrikör Engström är fullständigt en selvmade man, och hans bana är
ett lysande exempel på hur en dylik genom ordningssinne, kraft och duglighet
i vårt land kan bana sig väg till anseende och oberoende.
Son till en mycket fattig tjenstflicka föddes han den 25 maj 1846 i
Tumbo socken, Vesterräkame härad. Den 31 mars 1859 kom han i lära hos
rakknifsfabrikanten Carl Victor Helgestrand i Eskilstuna, som dog 1861, då
fabrikens tillverkning fortsattes af hans broder, fabrikören och riddaren Johan
Christoffer. Engström uttjenade der ett 8-årigt lärokontrakt, samt ytterligare 1
år; hans lön var för de första 3 åren 20 kr. pr år, för de 3 följande 30
kr. pr år, samt för de två sista åren 40 kr. pr år, jemte kost, logis och
tvätt; dessutom tillkom såpa en gång i veckan att tvätta sig i ansigtet med.
Under åren 1865 68 genomgick han Eskilstuna tekniska söndags- och afton-
skola, samt teg samtidigt privatlektioner i engelska språket och något i tyska.
Då ’lärotiden var till ända, hade gesällskrået redan för några år sedan
upphört, men sjelfva skråandan, som låg i dödsryckningarne, var starkare än
någonsin; det var i många afseenden högst obehagligt att ej kunna blifva gesäll,
ty då var man allt, eljes ingenting alls. Broderskapet upphörde genast
då en af de äldre lärkamraterna blef gesäll och kunde sedermera aldrig
återvinnas, d. v. s. de yngre måste under tiden kalla honom i namn under det
han naturligtvis duade dem fortfarande. Att komma i någon vänlig beröring
med herrar gesäller var på angifven grund för lärlingarne en omöjlighet, förrän
de sjelfva blifvit gesäller.
År 1868 flyttade Engström till kirurgiske instrumentmakaren Albert
Stille i Stockholm med betyget »finsmidesarbetare», var der ett år, samt reste
1869 till Petersburg med betyg från Stille, såsom >Chirurgisk
Instrument-makaregesäll». Detta betyg var af ingen betydelse hvarken der eller
annorstädes i utlandet, men i Sverige betydde det ofantligt mycket.
1 Petersburg arbetade han mest som instramentmakare samt cirka 8
månader på Ludvig Emanuel Nobels gevärsfabrik. Arbetsförtjenstema voro der
så stora att han kunde sammanspara 300 Rubel, eller grundplåten för sin
framtida verksamhet.
År 1871 återkom han till Chistoffer Helgestrand i Eskilstuna och erhöll
der genast arbete. Hans kunskaper i sitt yrke och i åtskilliga främmande språk
hade utvidgats ej så obetydligt: på grund häraf gjorde han 1872 ett försök
att erhålla resestipendium från Kungl. Kammarkollegium, för att studera yrket
i England och Tyskland. Detta beviljades, och i Juni 1872 började han arbeta
hos Georg Westenholme & Sons i Sheffield, den största rakknifsfabrik, som
då fans. Som han var ute för att lära bytte han dock om yrke
ungefär hvar 3:dje månad, men förtjenade ändå så mycket att han kunde
uppehålla sig. Det var ofantligt mycket att lära, väl icke för att ernå större
arbetsskicklighet, men i fråga om metoder och sätt att arbeta fort och billigt, ty der
vid lag voro engelsmännen öfverlägsna hvad han hitills hade sett. I fråga om
qvaliteten var för Engström, som kom från Helgestrand, ingenting att lära.
År 1873 i Maj for han till Bonn, Rhenländerna, och tog der arbete
hos en kirurgisk instrumentmakare. Han valde denna plats för att ej hafva
så långt till Solingen, som var målet, och arbetade der i några månader.
Efter flera fruktlösa resor till Solingen erhöll han slutligen arbete der å en
sabelfabrik. För öfrigt var det svårt att kunna komma in någonstädes,
då alla fruktade honom såsom utländing, att han kom för att se och lära;
tillfällen gåfvos dock, ehuru det kostade pengar hvarje gång.
Tillverkningen af rak- och fickknifvar var i Tyskland vidt skild från den i
Sheffield, d. v. s. i fråga om sättet att tillverka; äfven der fanns dock mycket
att lära ehuru ej i fråga om qvalitét, den var i allmänhet underlägsen den
i Sheffield.
År 1863 återvände Engström slutligen till Eskilstuna och började
der sjelf tillverkning af rakknifvar med det resultat vi redan sett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 16:11:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rhasvindus/2/0097.html
