Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1803.
11
fått företräde framfor en brun eller grå, och deröfver
allarme-rar clu så förskräckligt, att jag nästan skulle tro, att du vore
färdig att vandra på Bromans och Holms stigar. Utan att
vara spåman föresade jag dig det, — men undvik henne
blott, öfverlemna dig åt dé nöjen och njutningar, som landet
tillbjuder ditt känslofulla hjerta, och låt ej den tanken
insmyga sig under nöjenas rus: vid sidan af — skulle dessa
skapa en himmel.
Tro mig, min vän, — du vet, att jag betraktar och
behandlar andras saker något förnuftigare än mina egna— den, som
kunde leka med ditt ömma, nästan veka hjerta, den förtjenar
ej, att det brinner för henne. Och du sjelf, som utan
smicker eger en af de, om ej största, dock bästa själar, öfver
hvars vänskap jag är stolt, huru kunde din uppmärksamhet
fästa sig vid en varelse, hvars bela lif förmodligen ej är annat
än en kedja af nycker. Men I, känslofulle herrar, äro ej
alltid de klokaste. Jag, som du påstår alltid handla
förtvifladt, uppförde mig i min tanke bättre; jag teg, jag
utsatte mig aldrig för en dylik fara af nycker; men det känner
jag, att hade jag varit nog oförsigtig att yppa mina
tänkesätt och de besvarats, så skulle jag varit lika så olycklig
som clu, men dessutom så vild, att jag varit färdig att mörda
den lycklige. Det är nu förbi eller rättare jag inbillar mig,
att det är förbi. Dock tror jag, att, om jag hade hennes
sällskap’ på landet, jag ej vet, huru det gick, ty här är
jag-svag, ganska svag. Landet är ej skapadt för mig, det
uppfyller min själ med en hop veka känslor, som jag nästan är
färdig att förbanna. Här uppkomma ibland nog häftiga
strider emellan mitt förnuft och verkligheten, och när jag är nog
kall att med uppmärksamhet sjelf betrakta dem, skrattar jag
deråt. Jag behöfver hela min inbillningskraft för att höja
mig till mina vanliga icléer, och understundom öfverhopas
jag så af ledsnad, att jag är aldeles rasvild. Nej, stadens *)
buller fordras för att muntra min stormiga själ, och jag
känner, att det största straff man kunde pålägga mig vore att
vistas på landet.
*) I originalhandskriften står: statens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
