Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
År 1702 d. 15 sept., sedan probsten om sin reso och wi
om wår inbördes giort berettelse, tenckte jag fuller med alfwar på
återreson til Stockholm, men thet förnämsta återstod wid
Salberget, som med flit blefwit vpskutet til probstens hemkomst:
nemligen at fara neder i grufwornpa. Så snart bergmästaren herr
Funck kom, fölgdes wi alle vt til silfwerberget, och sedan wi åter :
besichtigat och better blefwet af bergmästaren och konstmästaren
Trygg vnderrettade om hwarjehanda öfwer jorden, begaf jag
mig tillika med berg- och konstmästarena i en balga eller tunna
neder på silfwergrufwornas första botn, 324 alnar vnder jorden.
Nederfarten såsom genom en swart och rökfull skorsten war
fuller både farlig och faselig, men ther neder i the mörka, monga
och krokota gångar war icke minder fara och fasa. När wi ther
wid pass en tima hade wandrat omkring och sedt the monga
elder och mykna arbete, som thet swarta grufwefolket vthan
återwendo ther hade, wågade jag mig i följe med en swart
grufwodreng, som hade en fackla eller bloss i munnen eller handen,
vti en balja eller tunna neder på andra botn, 160 alnar, såsom
sades, genom ett longt mörkare hohl eller öpning. Och sedan
jag ibland eld, rök, buller och gny ther gådt omkring, gaf jag
likaledes mig neder på then tredje eller nedersta botn, ther
tilståndet war ingaledes angenämare.
Min eldblossande diefwul, grufwodräng, fölgde och förde mig
an. Så war jag nederkommen så diupt en lefwande menniskia
kan komma. Facilis descensus averni, sed revocare gradus
superasque evadere in auras, hoc opus, hic labor est. 1 Ifrå nedersta
botn til then andra och ifrå then andra til then första resolverade
jag mig at gå på stegar, som hängde lösa, then ena öfwer then
andra på jernkrokar. Drengen klef förvt med blosset i munnen,
och jag klef efter, icke vthan fara, emedan stegarna woro ranglotte
och sleprige, ty watn dryper continuerligen ofwan ifrå, som wi
ock thermed å alla sidor bestencktes. Gud och räddhogen styrkte
mig, at icke fötterna slintade eller armarna trötnade vnder thet
longa klifwande, vtan jag kom, Gudi loff! med lifwet vp på then
första botn, ther berg- och konstmästarne wentade och bannade
mig för min öfwerdådighet, som hade gifwit mig på stegarne och
! Jfr Virgilii Aeneis, VI:te bokens vers 126—129.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
