Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
serna i parken och trädgården. Därifrån tog
sig först och främst slottet allra bäst ut, och
detta kunde ensamt hafva varit bestämmande.
Men så hade man där lättare att meddela sig
med folket. Man såg alla, som kommo och
gingo på gården. Aldrig behöfde man heller
flytta sig — i »oasen» var det skugga hela
dagen, först af den grofstammiga askens rika
krona, sedan af byggningen.
Och till sist, när dagen var slut, hade man
det grannaste skådespel öfver Mälaren, som
lyste som ett eldhaf på båda sidor om den
utskjutande udden med det höga, smala
slottet. När vattnet stod högt, eller vinden låg
på, kunde man äfven ibland höra vågornas slag
mot den ofantliga stenfoten. Mörkt och
majestätiskt reste det sig detta urgamla slott, ett
af de äldsta i Sverige, sträckande sina
traditioner och sägner in i vikingatiden. Det
kastade sin långa slagskugga öfver gården med dess
blommor och gräsvallar, ända bort till den
vidsträckta, lummiga parken, där väldiga ekar,
hundraåriga, knotiga veteraner, höllo hedersvakt.
Det var något underligt med den där kalla
slottsskuggan, när den kom smygande in i
»oasen» om sammarkvällarne, därom hade man
i alla tider varit ense. Det var inte bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
