Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
»Jag försökte på ett höfligt vis be det där
gamla helgonet dra åt fanders... men tror du
det bet?»
»Hvad sade du till henne?»
»Jag sade, att Signe behöfde ro ... att hon
hade ett nervöst temperament, som det kunde
vara farligt att jaga upp... att hon borde
lämnas i fred. .. ensam några dagar, och hvad
jag kunde hitta på.. . men då skulle du sett
. . . då kom det där förbaskade saliga leendet,
som jag afskyr. . . och så sade hon med den
mest impertinent öfverlägsna ton »Signe har
ro», och sä gick hon tyst som en fisk in till
Signe och stängde dörren ljudlöst midt för näsan
på mig.»
Doktorn satt tyst.
»Stackars Signe . . . hon var väl så utom sig
. .. pappa och hon voro ju lif och själ.»
Läppen darrade och det dröjde en stund, innan
han kunde fortsätta: »Någon mor har hon
aldrig haft.. . mamma brydde sig bara om mig
.. . har aldrig förstått sig på Signe... de äro
så olika som natt och dag.. . mamma är
liksom bara utåt och Signe bara inåt. . . det är
galet bägge delarne det . .. utdansad och skral
var hon nog också, för jag skall säga, att sä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
