Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
lösa . . . åtminstone inte på det nuvarande
stadiet af vår utveckling.»
Signe satt fortfarande tyst och begrundande.
»Känner du inte, att din syndabörda är
dig för tung ... att du är förtappad och
fördömd?» frågade hon.
»Nej ... jag vet inte att jag har gjort
något så förfärligt, att det påkallar någon
utomordentligare förlåtelse än vanlig mänsklig
förlåtelse . .. hvad har du själf gjort för stora
synder, efter du talar om din syndabörda r»
»Ack, jag vet ju, att jag är i synd född . ..
jag känner ju, att allt inom mig är bara brist. . .
att du inte förstår hvad jag menar,» sade hon
otåligt.
Ögonen glänste och flammade. Kinderna
voro röda — tårarne nära att tränga fram,
men hon höll dem tillbaka. Hon bemödade sig
att icke låta märka någon rörelse, som han,
med sitt förkrossande lugn kanske skulle taga
som en svaghet.
»Visst förstår jag, att allt är bristfullt,
både inom och utom oss . . . just därför måste
vi själfva ta i och göra det bättre. Jag kan inte
se, att någonting hjälps bara med, att vi tro
på nåd och förlåtelse . . . dessutom . . . ingen kan
behålla mer af hvad du kallar tro, än jämt upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
