Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
säga: »Det är alltid trefligast att vara ensam
med dig . . . men någon gång skola vi väl
förbarma oss öfver den stackars pastorn, som är
så ensam. Jag undrar just hvad hans fasliga
gamla Kajsa mosar ihop ät honom. . . det är
annat det, än när du och Kristin slå Edra
kloka hufvuden ihop om att göra det godt åt mig!»
Doktorn pratade och var helt upprymd efter
färden. Sedan läste han högt för Signe ur
»Fältskärns berättelser», medan hon återtog sitt
handarbete.
Han brukade sorgfälligt välja sådan littera
tur, som icke skulle kunna beröra hennes
ömma punkt, eller väcka tvist mellan dem, men
skänka dem båda nöje.
När tröjan var färdig, steg hon upp och
bredde ut den framför sig på bordet för att
jämföra med mönstret, om den var som den
skulle.
I detsamma såg doktorn upp, kastade boken
ifrån sig och drog sin lilla fru varligt ned på
sitt knä, omslutande henne med sina armar och
hviskande i hennes öra: »Tänk Signe. ... är
du inte lycklig?»
»Ack, Charlie,» svarade hon trött, »jag kan
inte känna hvarken glädje eller lycka, så länge
jag inte har dig med mig på lifsens väg.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
