Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bygdesägner - Från Normlösa - Harstena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN NORMLÖSA. HARSTENA. 149
sig i källaren, hörde hon, huru en gosse utanför berättade, att han å
Höjen mött en gumma, som bett honom omtala i gården »för knäppet,
att knippet var dött». Då trollpackan fick höra detta, försvann hon ge¬
nast men glömde i hastigheten att taga med sig kitteln.
Av densamma sägas två i kyrkan befintliga ljusstakar vara gjorda.
En annan sägen omtalar, att då en präst vid något tillfälle passerade
Höjen, blev han inbjuden att äta av hennes ärtsoppa. Han betackade sig
emellertid och sade henne, att om hon icke själv orkade äta upp sin
soppa, så kunde hon gömma resten till en annan gång.
— Detta skulle du sagt förr, svarade kvinnan, så hade jag icke haft
så många »bötter» på min mage.
I enlighet med sägnen går det hål på magen, då den överlastas,
och dessa skola lappas med bötter.
Prästen fick vidare den upplysningen, att om han vid hemkomsten
begav sig till brygghuset och ropade: »Elden är lös», skulle han få se
tjuven, som plägade stjäla det bästa ölet, då de hade bryggt. Då nu
prästen gjorde så, kom en kvinna utspringande, som höll en kittel fylld
med öl framför sig.
Harstena.
Harstena är en liten ö belägen i skärgården, som tillhör Gryts socken
av Hammarkinds hårad, ön såges ursprungligen blivit befolkad på så
vis, att en natt, då en orkanlik storm rasade, kom en vinddriven skuta.
Med svårighet var det, som den kunde klara sig mellan brånningarne.
De eldar, som vid dylika tillfällen plågade tändas å stränderna, hade
slocknat för de lösslåppta vindarne. Vid Harstenaön var det mörkt. Dår
bodde ingen människa. Det ordnade fyrvåsendet kom i långt senare tid.
Till slut stötte skutan på grund och fick en svår läcka. Man trodde
nu, att allt var slut, men på ett underbart sått lyckades man komma i
land- på den obebodda ön. På morgonen, då dagsljuset började att
skönjas, lugnade sig stormen. Skutan hade då gått till botten, och föga
eller intet hade kunnat bärgas.
De räddade, som voro finnar, ordnade sig nu på bästa sått. Någon
möjlighet för dem att komma från ön fanns icke. Så småningom funno r
de trevnad vid den plats, som upptagit dem i sitt sköte. Vid havet voro
de från sitt hemland vana, och de tusentals skärgårdsöarna påminde dem
om hembygden. Sälfångst blev deras näring, sjöfågel och fisk deras föda.
De människor, som ån i dag bebo det lilla samhället, sågas härstamma
från de finska sjömännen och leva här förnöjda med sin lott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
