Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktro och vidskepelse - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folkets Iro och tankar hava i alla tider och i hela världen i mångt
och mycket behärskats av vidskepelse samt övertygelse om tillvaron av
andar, övernaturliga väsen och händelser, trolldomsförmåga m. m. dylikt.
Redan de tidigare människornas religiösa tro, som utgjordes av dyrkan
av föremål och förhållanden inom naturen, var parad med vidskeplig
uppfattning. Med skål kan sägas, att vidskepelsen sedan uråldrig tid
djupt ingripit i människornas liv, om den ock under olika tider upptrådt
i olika former.
De ursprungliga folken ansågo, att de onda andarne behärskade
människorna i alla avseenden, och att de voro anledning till allt vad illa
och ondt, som kunde hända dem. Dylika onda varelser troddes kunna
taga plats i en människa och göra henne förtrollad. De ansågos kunna
förgöra hus och hem och ingripa i hela stammars görande och låtande.
Det var enligt deras föreställning endast besvärjelser, trolleri och annat
dylikt, som kunde komma de angripna till hjälp. Likartade förestållnings-
och handlingssätt ha även i senaste tid förekommit hos vilda folk.
Den förut omnämnde Olaus Magnus framhåller, för att anföra exempel
på vidskeplighet, hurusom folk i Norden födas med kraft, därför att denna
del av jorden behärskades av goda stjärnor, vilka därjämte alstrade döds¬
förakt. Han omnämner en äldre förf., som säger, »att inom den första
trefalden, i norr och längst i nordväst, där Jupiter och Mars råda, födas
krigiska, hugstora och tappra män», samt en annan förf., som anser, att
de som födas, dår Björnen blickar ned, kväljas icke av fruktan för döden.
Samme Olaus Magnus förmäler vid tal om signade vaxljus, hurusom,
då välsignelser utdelades och dylikt ljus därvid släcktes samt röken steg
uppåt, detta var ett tecken till den välsignades lydaktighet samt bebå¬
dade ett långt och ädelt liv. Slog röken däremot ned mot marken, var
detta icke fördelaktigt. Av biskop välsignade vaxljus, säger O. på ett
annat ställe, plägade tändas för att avvända blixtar och ljungeldar eller,
då luften i tider av farsot och oväder var förpestad, brukades, för att
avvända hemsökelsen, ljusen under fromma böner hållas tända. Vid pro¬
cessioner plågade ljus bäras i händerna, på det elementerna skulle vika
för den över ljusen nedkallade välsignelsens kraft, medan de i annat fall
skulle komma grundlig skada åstad. »Och detta må ej [örefalla orimligt»»
tillägger O., »då man av hednafolkens historia finner, hurusom dessa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
