Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
detta lagstiftningsarbete gingo till väga, icke förklara
detta förhållande annat än därigenom, att den svenska
riksdagens rätt att enligt § 91 gå i författning om rikets
styrelse, då konungen vore utrikes öfver året, gjorde en
dylik bestämmelse, som § 13 E.K. innehöll, obehöflig.
Mister konungen Sveriges krona *), så förlorar han i och
med detsamma äfven Norges, då unionen är bygd på den
principen, att den, som är konung i Sverige, därmed också
är konung i Norge. Detta argument ställer Alin också mot
den invändningen, att riksdagen genom att med begagnande
af sin makt enligt §§ 91, 92 R.F. afsätta konungen, skulle
ensidigt ändra tronföljdsordningen äfven för Norge.
Att likställigheten ingenstädes är uttryckligen
fastslagen som princip för alla unionela ärendens
behandling, är visserligen obestridligt, och ett dylikt stadgande
kan naturligtvis ej heller göras, så länge
unionskonungens makt öfver de unionela försvarsmedlen ej är lika
stäld i båda rikena, men till de fall, i hvilka
likställigheten är antagen som regel, hör just styrelsens
organisation, då unionskonungen icke kan utöfva regeringen.
§ 42 N.G. stadgar uttryckligen, att de närmare
bestämmelser, som äro nödvändiga uti de i §§ 39, 40 och 41
N.G. anförda tillfällen, skola gifvas genom en lag bygd
på grundsatsen om en fullkomlig likhet mellan rikena;
och att de fall, §§ 91, 92 R.F. afse, äfven omfattas af
uttrycken i § 41 N.G. torde vara obestridligt2). Om
nu denna lag, riksakten, ej med tillräcklig tydlighet och
fullständighet utfört denna grundtanke med hänsyn till
alla de fall, § 42 N.G. afser, så är detta en brist i
riksaktens formulering men ej något, som upphäfver nämnda
princip, med stöd af hvilken man således bör ega att i
de af § 42 N.G. berörda fall supplera riksaktens möjliga
ofullständigheter.
1) Alin hyllar nämligen den uppfattningen, att riksdagen eger
begagna sin makt enligt §§ 91, 92 R.F. ända därhän att afsätta konungen.
2) Alldeles tydligt är detta i 2 af hithörande 3 fall. Att detsamma
äfven eger rum i det 3:dje, följer af hvad jag sökt visa på bs. 42—44.
Varenius, Om riksföreståndarskap. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
