Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
på halfva vägen 1), trasslade man in härfvan och gjorde
§ 91 inpraktikabel just i det fall, där man viHe medelst
densamma binda konungens handlingsfrihet.
Bondslug-heten i förfarandet hämnade sig härigenom. Om också
det var en lätt förklarlig och fullt berättigad önskan
att förskaffa Sverige en likadan garanti för konungens
personliga vistande inom riket, som Norge eger i § 11
N.G., så hade det varit bättre att gifva detta öppet
tillkänna genom att i regeringsformen införa en liknande
bestämmelse, än att söka vinna målet på en bakväg och
med tilltrasslande af bestämmelser, som ej bort af detta
syfte beröras. Då hade man ock kunnat taga steget
fullt ut vid 1844—45 års riksdag och kunnat äfven i §
39: 3:o och § 91 R.F. ersätta uttrycket "ur riket" med
"utom Sverige och Norge". Som det nu gick, vann man
ingenting annat än oklarhet och en impraktikabel
bestämmelse.
Jag öfvergår nu till att upptaga en invändning till
besvarande, som jag tänkt mig möjligen kunna
framställas. Om interimsregent fört styrelsen öfver de förenade
rikena under de 12 månader, som förflutit, innan §§ 91,
92 R.F. blifvit tillämpliga, så ligger det nära till hands
att fråga, hvarpå stortingets rätt att höras i detta fall
skulle kunna grundas. § 41: l:o N.6. afser nämligen
endast de fall, då det enligt Sveriges regeringsform
åligger statsrådet att öfvertaga styrelsen och § 7: 10:o R.A.
har i hufvudsak samma omfattning. Man skulle häraf
kunna föranledas att tro, det stortinget i dylikt fall ej
hade någon rätt att blifva sammankalladt och hördt.
Det är emellertid att observera, att de
bestämmelser, som skulle föranleda denna inskränkning, infördes
först 1863, och att det syfte, som därigenom skulle
främjas, var något helt annat än att begränsa Norges rätt.
Om det nu i detta fall, som i så många andra2),
inträffar, att man genom en i visst syfte gjord lagändring
’) Jmfr as. 10, 11 och 43.
2) T. ex. de ändringar, som gjordes 1866 i §§ 1 och 57 B.F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
