Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Herr Kardinalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borgarna genom att pä eget bevåg låta föreställningen börja
tagit försteget framför kardinalen, och denna triumf var
tillräcklig för dem. För övrigt var kardinalen av Bourbon en
vacker karl och iförd en vacker röd mantel, som han uppbar
mycket bra, och det var liktydigt med att han på sin sida
hade alla kvinnorna, dvs. mer än hälften av publiken. Det
hade alldeles säkert varit orättvist och opassande att vissla åt
en kardinal, för att han låtit vänta på sig vid en
teaterföreställning, då han var en vacker karl och väl uppbar sin röda
mantel.
Han kom således in, hälsade publiken med detta leende,
som tycks gå i arv hos de högt uppsatta, när de hälsar på
folket, och gick långsamt och med uppsynen hos den, som
tänker på något annat, fram till sin med scharlakansröd
sammet överklädda länstol. Hans följe eller vad vi nu för tiden
skulle kalla hans stab av biskopar och abbéer, strömmade
efter honom in på estraden under fördubblad uppståndelse
och nyfikenhet bland folkmassan. Alla ville peka ut eller
namnge åtminstone en av dem, som de kände igen: en
kände igen biskopen av Marseille, Alaudet, om jag inte
missminner mig, en annan domprosten i Saint-Denis, en annan
åter Robert de Lespinasse, abbé i Saint Germain-de-Prés,
den utsvävande brodern till en av Ludvig XI:s älskarinnor,
alla under glåpord och tillmälen. Vad studenterna beträffar,
så svor de. Det var deras dag, deras narrfest, gatans och
skolans årligen återkommande orgie. Det fanns ingen
skändlighet, som det inte var deras oförytterliga rättighet att uttala.
Och dessutom fanns det en massa glada näbbgäddor i
folkmassan. Simone Quatrelivres, Agnes la Gadine, Robine
Piédébou. Det var väl det allra minsta att man kunde svära
efter behag och missbruka Guds namn litet en sådan vacker
dag i så gott sällskap av höga präster och glädjeflickor.
Också var det heller ingen som försummade att begagna sig av
tillfallet, utan där uppstämdes en ohygglig kakofoni av
hädelser och annat av alla dessa lössläppta tungor, som hölls
bundna återstoden av året av fruktan för den helige Ludvigs
glödheta tänger. Stackars helige Ludvig, så man struntade i
honom i hans eget justitiepalats! Var och en bland studen-
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
