Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte boken - 3. Historien om en majskaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och vidundret? sade hon plötsligt till Mahiette.
— Vilket vidunder? frågade den andra.
— Jo, det där lilla zigenarvidundret som trollpackorna
lämnade kvar hos Chantefleurie i utbyte mot hennes dotter.
Vad gjorde ni med det? Jag hoppas, att ni dränkte det också.
— Nej, svarade Mahiette, det gjorde vi inte.
— Vad för slag? Brände ni det således? Ja, det var
verkligen ett bättre sätt att göra av med en häxas barn.
— Vi gjorde ingendera delen, Gervaise. Arkebiskopen
fattade intresse för detta barn från Egypten. Han läste
djävulen ur det, välsignade det och skickade det till Paris för att
det skulle läggas ut som hittebarn på träsängen utanför
Notre-Damekyrkan.
— Därför att de där biskoparna är lärda herrar,
mumlade Gervaise, kan de gudbevars aldrig göra något på samma
sätt som andra människor. Tänk, Oudarde, att lägga den
där lille djävulen bland alla hittebarnen! Ty det är alldeles
säkert att det lilla vidundret var en djävul. Nå, Mahiette,
och vad gjorde de med det i Paris? Jag kan gå i borgen för
att ingen enda människovänlig människa ville ta hand om
det.
— Det vet jag verkligen inte, svarade den goda kvinnan
från Reims. Det var just vid den tiden som min man köpte
notariebefattningen i Beru, två mil från staden, och vi
tänkte inte vidare på den där historien.
Medan de pratade, hade de tre kvinnorna kommit till
Grèvetorget. Upptagna som de var av annat, hade de gått
förbi det allmänna breviariet i Tour-Roland, utan att
observera det och skyndade nu mekaniskt fram mot skampålen,
kring vilken trängseln tilltog för vart ögonblick. Det är
mycket antagligt, att den syn, som i detta ögonblick drog allas
blickar till sig, skulle ha kommit dem att helt och hållet
glömma Råtthålet och det ärende som fört dem dit, om inte
den sexårige Eustache, som Mahiette ledde vid handen,
plötsligt påmint dem därom.
— Mor, sade han, som om någon instinkt underrättat
honom om, att de hade lämnat Råtthålet bakom sig, nu får
jag väl äta upp kakan?
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
