Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 2. En präst och en filosof är inte ett och detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom. Hon bara försvann. Jag tror, att hon gick in i ett av
husen där mitt emot för att dansa en fandango, ty hon blev
ropad dit.
I stället för zigenarflickan och på samma matta vars
arabesker ögonblicket förut skymts av dansens fantastiska
virvlar, såg ärkedjäknen nu den röda och gula karlen, som, för
att i sin tur förtjäna lite småpengar, vandrade omkring i
kretsen med armbågarna tryckta mot höfterna, huvudet
till-bakakastat, ansiktet alldeles blodrött, halsen utsträckt och
med en stol mellan tänderna. På stolen hade han bundit fast
en katt, som en kvinna i trakten hade lånat honom och som
fräste och spottade av förfäran.
— Vid vår fru! utropade ärkedjäknen i samma ögonblick
som gycklaren med stora svettpärlor rinnande över ansiktet
gick förbi honom med sin pyramid av stol och katt. Vad gör
mäster Pierre Gringoire här?
Arkedjäknens sträva röst skrämde den stackars karlen så,
att han förlorade jämvikten med hela sin byggnad, så att stol
och katt föll ned på de kringståendes huvud under skrik och
skrän.
Det är mycket antagligt, att mäster Pierre Gringoire (ty
det var verkligen han) skulle ha råkat illa ut för kattens
ägarinna och alla de kringstående, vilkas ansikten blivit
sönderslagna och klösta, om han inte i största hast begagnat sig av
uppståndelsen till att taga sin tillflykt in i kyrkan, dit Claude
Frollo gav honom ett tecken att följa med.
Katedralen låg redan mörk och öde; valven var uppfyllda
av mörka skuggor, och lamporna i kapellen började tindra.
Endast det stora rosettfönstret mitt på fasaden, vars tusende
färgskiftningar upplystes av den nedgående solens strålar,
skimrade i mörkret som en massa diamanter och
återkastade sitt bländande stjärnspel mot andra änden av kyrkans
skepp.
Då de gått några steg, lutade Claude ryggen mot en
pelare och fixerade Gringoire skarpt. Det var inte denna blick,
som Gringoire hade fruktat i sin blygsel över att bli ertappad
i sin gycklarekostym av en så lärd och allvarlig man. I
prästens blick låg varken hån eller ironi; den var allvarlig, lugn
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
