Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 3. Klockorna - 4. Ananke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bredde ut på stenläggningen en matta, på vilken en liten get
genast lade sig ned, under det att en skara åskådare höll på
att samlas. Denna syn gav med ens hans tankar en annan
riktning och kom hans entusiasm för musik att svalna. Han
stod orörlig med ryggen vänd åt klockorna och såg på
danserskan med denna tankfulla, ömma och milda blick, som
redan slagit ärkedjäknen med förvåning. Under tiden
tystnade de bortglömda klockorna, till stor missräkning för de
älskare av klockringning, som stått på Pont-au-Change och
hört på och som nu avlägsnade sig, lika snopna som en hund
som blivit erbjuden ett ben men i stället fått en sten.
FJÄRDE KAPITLET
Ananke
Det hände sig en vacker morgon i denna samma mars
månad (jag tror, att det var lördagen den 29,
Saint-Eustache-dagen) att vår unge vän studenten Jehan Frollo du Moulin,
medan han klädde sig, märkte, att hans byxfickor, som
innehöll hans börs, inte gav ifrån sig någon metallklang.
— Stackars börs! sade han, i det han drog upp den ur
fickan. Vad för slag? Inte en enda liten slant! Så grymt
tärningar, Venus och ölkrus har utmärglat dig! Så tom, rynkig
och slankig du är! Du påminner om en furies vissnade
barm! Jag vill fråga er, herr Cicero och herr Seneca, vars
arbeten med hundöron på jag ser ligga kastade på golvet
därborta, vad jag har för nytta av att veta att en guldécu med
krona är värd trettiofem unzains på tjugufem sols och åtta
denierer stycket, om jag inte har den minsta lilla styver att
riskera på sexor all?
Han klädde sig, mycket sorgsen i hågen. Medan han
snörde sina stövlar, kom han på en tanke, som han till en
början sköt ifrån sig. Men den kom tillbaka, och han satte
på sig sin väst avigt, ett tydligt tecken till en häftig inre strid.
Till sist slängde han sin mössa i golvet och utropade:
— Jag gör det! Hända vad som hända vill, så går jag till
min bror! Jag får en moralpredikan, men jag får på samma
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
