Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 4. Ananke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu får jag äntligen se den! sade han under vägen. Vid
den heliga jungfruns tofflor, det skall bli riktigt roligt att få
se den där besynnerliga cellen, som min vördade broder
döljer så väl. Det sägs, att han där tände helveteseldar och
vid dem steker de vises sten. För tusan! Jag bryr mig inte
mer om de vises sten än om en kiselsten, och jag vill hellre
finna en omelett i hans ugn än den allra största vises-sten.
Då han kommit upp till pelargalleriet, hämtade han
andan ett ögonblick, i det han samtidigt svor ve och
förbannelse över trappan, som aldrig tog slut. Sedan fortsatte han
uppstigandet genom den smala dörren i norra tornet, som
nu är stängd för allmänheten. Några ögonblick efter det att
han passerat förbi klockburen, kom han till en liten nisch i
sidomuren och under dess valvtak fanns en låg, smal dörr;
tack vare en glugg i den runda muren mitt emot urskilde
han ett väldigt lås och bastanta järnbeslag.
— Äntligen! sade studenten. Här är det otvivelaktigt.
Nyckeln satt i låset, dörren gick inåt. Han sköt sakta upp
den och stack in huvudet.
Läsaren har säkerligen sett några arbeten av Rembrandt,
som i många hänseenden skulle kunna kallas för
målarkonstens Shakespeare. Bland alla dessa underbara gravyrer är
det särskilt en, en etsning, som antages föreställa doktor
Faust, som det är omöjligt att betrakta, utan att känna
beundran. Den framställer en mörk och dyster cell, i mitten ett
bord, belamrat med hemska saker, dödskallar, glober,
retorter, kompasser, pergament. Vid detta bord står doktorn,
klädd i sin vida, långa röck och sin pälsmössa nerdragen
ända till ögonbrynen.
Endast hälften av hans kropp syns. Han har till hälften
rest sig upp ur en väldig länstol, hans fingerknogar är
stödda mot bordet, och han stirrar med bävan och nyfikenhet på
en stor, lysande ring av magiska bokstäver, som strålar på
väggen i bakgrunden, likt ett solspektrum i en camera
obs-cura. Den kabbalistiska solen tycks dallra för ögat och
uppfylla cellen med sin mystiska strålglans. Det är samtidigt
både skrämmande och vackert.
Någonting påminnande om Fausts cell visade sig för Je-
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
