Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde boken - 8. Nyttan av fönster som vetter mot floden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om en av regn genomdränkt spindelväv och genom vilket
man såg en flik av himmelen och månen.
Den unga flickan satt där, rodnande, förvirrad, darrande.
Hennes långa ögonfransar beskuggade hennes glödande
kinder. Officeren, till vilken hon inte vågade höja blicken,
strålade av förtjusning. Mekaniskt och med en förtjusande,
blyg tafatthet ritade hon med fingret osammanhängande
linjer på kistans lock och såg på detta finger. Hennes fot
syntes inte, ty den lilla geten hade lagt sig över den.
Kaptenen var mycket elegant enligt den tidens mod.
Det var inte utan svårighet, som dom Claude kunde höra
deras samtal, ty blodet dunkade i hans tinningar.
En enformig historia, detta samtal mellan två älskande,
ett ständigt upprepande av "jag älskar dig", som är mycket
enformigt och mycket intetsägande för ointresserade
åhörare. Men Claude var ingen ointresserad åhörare.
— O, sade den unga flickan, utan att höja blicken,
förakta mig inte, högvälborne herr Febus! Jag vet, att det jag gör,
är orätt.
— Förakta er, mitt vackra barn! svarade officeren
ridderligt. Förakta er! Varför skulle jag göra det?
— Därför att jag har följt er hit.
— Därvidlag, min sköna, är vi inte alls av samma åsikt.
Jag borde inte endast förakta er, utan även hata er.
Den unga flickan såg på honom med förfärad min.
— Hata mig! utbrast hon. Vad har jag då gjort?
— För att jag fått be er så mycket.
— Ah, sade hon, det beror därpå att jag bryter ett
löfte ... nu kommer jag aldrig att återfinna mina föräldrar. . .
amuletten kommer att förlora sin kraft. . . men vad gör
det? ... Varför skulle jag nu behöva far och mor?
Med dessa ord såg hon på kaptenen med sina stora,
svarta ögon, som var fuktiga av glädje och ömhet.
— Måtte hin ta mig, om jag förstår er! utropade Febus.
Esmeralda satt tyst ett ögonblick; så föll en tår från
hennes öga, en suck banade sig väg över hennes läppar och hon
sade:
— O, ädle herre, jag älskar er.
269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
