Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stum och blind, under gångarna ovanför, som
översvämmades av ljus och dag och natt var fyllda av klockklang och
orgelmusik. Emellanåt var det ett gravvalv. I palatsen och i
fästningarna var det ett fängelse, ibland båda delarna
samtidigt.
I fästet Saint-Antoine och i Justitiepalatset i Paris och
Louvren var dessa underjordiska byggnader fängelser.
Våningarna i dessa fängelser blev allt trängre och mörkare, ju
längre ned i marken de gick. De bildade lika många zoner,
framställde, liksom efter en graderad skala, djupare och
djupare skuggor av fasa. Dante hade inte kunnat finna
någonting bättre för uppförandet av sitt helvete. Dessa
fängelsetunnlar avslutades vanligtvis med en håla, av samma form
som botten på en tunna, i vilken samhället placerade de
fångar, som dömts till döden.
Det var i en av dessa låga, fuktiga hålor, i en av de av
Ludvig den helige grävda fängelsekamrarna, i Tournelles, som
man, otvivelaktigt av fruktan att hon skulle fly, hade kastat
in den till galgen dömda Esmeralda med det väldiga
Justitiepalatset över hennes huvud. En stackars liten fluga, som
inte hade förmått rubba den allra minsta av dess stenar.
Försynen och samhället hade i sanning varit lika orättvisa
mot henne, och en sådan ymnighet av elände och kval var
inte nödvändig för att krossa en så bräcklig varelse.
Sedan hon kommit dit, hade hon varken vakat eller sovit;
i detta elände, i denna fängelsehåla kunde hon inte mer
skilja mellan vaka och sömn, mellan dröm och verklighet, än
hon kunde skilja dag från natt. Allt var hopgyttrat, brustet,
svävande, oredigt i hennes tanke. Hon kände inte längre,
visste inte längre något, på sin höjd drömde hon. Aldrig
hade en levande varelse varit djupare nedstörtad i förintelse.
I detta bedövade, förstelnade tillstånd hade hon knappast
några gånger lagt märke till bullret av en lucka som öppnats
någonstans över henne, utan att släppa in en ljusstrimma,
och genom vilken en hand hade kastat in till henne en svart
brödkant. Och dock var detta hennes enda gemenskap med
världen, fångvaktarens regelbundna besök. En enda sak
sysselsatte alltjämt mekaniskt hennes öra: över hennes hu-
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
