Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tes röra sig. Hon stirrade några minuter på detta spöke.
Under tiden sade ingendera av dem något. Endast två ting
tycktes ha liv i detta valv; veken i lyktan, som sprakade till
följd av den fuktiga luften, och vattendroppen från taket,
som genombröt detta oregelbundna sprakande med sitt
entoniga plaskande och kom reflexen från skenet att dallra i
koncentriska cirklar på polens oljiga vatten.
Till sist bröt fången tystnaden.
— Vem är ni?
— En präst.
Ordet, tonen, ljudet av rösten kom henne att rycka till.
Prästen fortsatte med sin dova röst.
— Ar ni redo?
— För vad?
— För döden.
— O, sade hon. Kommer den snart?
— I morgon.
Hennes huvud, som hon hade höjt i glädje, sjönk åter
tillbaka mot bröstet.
— Det är ännu bra långt dit, sade hon. Vad kan det göra
dem, om det blir i dag?
— Ni känner er således olycklig? sade prästen efter kort
tystnad.
— Jag fryser mycket, sade hon.
Hon grep om fötterna med händerna. Tänderna
skallra-de i hennes mun.
Prästen tycktes låta sin blick i skydd av kapuschongen irra
omkring i cellen.
— Utan ljus! Utan eld! I vattnet! Detta är ohyggligt!
— Ja, svarade hon i den bedrövade ton, som olyckan
förlänat henne. Dagen är för alla. Varför ger man mig endast
natten?
— Vet ni varför ni befinner er här? återtog prästen efter
ännu en kortvarig tystnad.
— Jag tror, att jag vetat det en gång, svarade hon, i det
hon strök sig med handen över pannan, liksom för att
upphjälpa sitt minne. Men nu vet jag det inte.
Helt plötsligt började hon gråta som ett litet barn.
296
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
