Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra då, stackars usling som jag var? Din sång var ännu
mera bedårande än din dans. Jag ville fly — det var mig
omöjligt. Jag var som fastnitad, som fastrotad vid marken.
Det var som om golvets marmorhällar stigit upp till mina
knän. Jag var tvungen att stanna till slutet. Mina fötter var
som is, mitt huvud som eld. Till sist fattade du månhända
medlidande med mig, du slutade att sjunga, du försvann.
Reflexen av den bländande synen, återljudet av den
bedårande musiken lämnade så småningom mina ögon och
öron. Då sjönk jag ned i fönsternischen, stelare och
hjälplösare än en bildstod, nedstött från sin piedestal.
Vesperkloc-kan väckte mig. Jag reste mig upp — jag flydde, men ack,
inom mig hade det fallit något, som aldrig mer skulle resa
sig upp, det hade kommit över mig något, som jag inte
kunde undfly!
Efter ännu ett kort uppehåll fortsatte han:
— Ur stånd att frigöra mig, ständigt hörande din röst
kvittra för mina öron, ständigt seende dina fötter dansa på
mitt brevarium, under mina nattliga drömmar ständigt
kännande din gestalt i beröring med min egen, önskade jag
återse dig, röra vid dig, veta vem du var, se huruvida jag
verkligen skulle finna dig lik den idealiska bild, som stannat
kvar i min själ, måhända skingra min dröm genom
konfrontationen med verkligheten. I varje fall hoppades jag, att ett
nytt intryck skulle utplåna det förra, och det förra hade
blivit mig outhärdligt. Jag uppsökte dig, jag återsåg dig. O,
fasa! När jag hade sett dig två gånger, önskade jag återse dig
tusende gånger, jag önskade alltid se dig! Hur skulle jag
sålunda kunna hejda mig på denna avgrunds brant? Ty jag
var inte längre min egen herre. Den andra ändan av en tråd,
som djävulen hade bundit om mina vingar, var fastgjord
kring hans fot. Jag blev en kringstrykande varelse liksom du
själv, jag väntade på dig i portgångar, jag spejade efter dig i
gathörnen, jag höll utkik efter dig från mitt torn. För var
kväll återvände jag hem till mig, mera tjusad, mera
förtvivlad, mera bedårad, mera förtappad!
Jag hade lärt känna, vem du var, en zigenerska, en
egyptiska, en tatterska, hur skulle jag då kunna tvivla på troll-
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
