Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han tystnade. Den unga flickan kunde endast finna
orden:
— O, min Febus!
— Inte detta namn! sade prästen, i det han häftigt grep
henne i armen. Uttala inte detta namn! O, eländiga som vi
är, är det detta namn som blivit vår olycka, eller, rättare
sagt, vi har bragt varandra olycka genom ödets oförklarliga
lek! Du lider, inte sant? Du fryser, mörkret gör dig blind,
fängelsehålan omsluter dig. Men du har måhända alltjämt
ett ljus inom dig, om det också endast är din barnsliga
kärlek till den där innehållslöse mannen, som lekte med ditt
hjärta! Under det att jag, jag bär fängelset inom mig,
vintern inom mig, isen, förtvivlan, jag har mörkret i min själ!
Känner du till allt, som jag har lidit? Jag var närvarande vid
rannsakningen med dig. Jag satt på inkvisitionsbänken. Ja,
under en av dessa kapuschonger rasade en förtappad själs
kval. Då du blev införd, var jag där; då du blev förhörd, var
jag där. Den varghålan! Det var mitt eget brott, det var min
egen galge, som jag såg dem långsamt resa över ditt huvud!
Vid varje vittnesmål, vid varje anklagelsepunkt, vid varje
bevis var jag där. Jag kunde räkna vart och ett av dina steg
på lidandets väg. Jag var ävenledes med, då det där
vilddjuret.. . O! Jag hade inte förutsett tortyren! Hör på. Jag följde
med dig in i tortyrkammaren, jag såg dig avklädd och
halvnaken under tortyrmästarens gemena händer. Medan jag
såg på, sargade jag med en dolk bröstet under min kåpa.
Vid ett skri, som du utstötte, stötte jag den i kroppen. Vid
nästa skri skulle den ha trängt in i mitt hjärta. Se! Jag tror,
att såret alltjämt blöder.
Han öppnade sin kåpa. Hans bröst var faktiskt sargat
som av en tigers klo, och på dess ena sida syntes ett stort,
ännu oläkt sår.
Fången ryggade tillbaka av fasa.
— O! sade prästen. Unga flicka, hav medlidande med
mig! Du anser dig olycklig. Ack! Ack! Du vet inte, vad
olycka är. O! Att älska en kvinna, att vara präst, att vara hatad,
att älska henne av hela sin själ, att veta, att man för hennes
minsta småleende skulle vilja giva sitt hjärteblod, sitt goda
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
