Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 6. Tre män med hjärtan av olika slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ömhet, sorg och medlidande, och sedan höjdes det åter,
skjutande blixtar. Då skrattade och grät kvinnorna,
människorna stampade i marken av förtjusning, ty i detta
ögonblick hade Quasimodo verkligen sin skönhet. Ja, detta
hittebarn, denne föräldralöse, denne utstötte, var skön att skåda.
Han kände sig hög och ädel i sin styrka. Han stod kapprak
och blickade rakt i ansiktet detta samhälle, från vilket han
var utstött och i vilket han dock nu hade ingripit så kraftigt,
denna mänskliga rättvisa, som han, fattig och hjälplös som
han var, hade krossat med Guds hjälp.
Och dessutom, låg det något rörande i detta beskydd,
som en så vanskaplig varelse skänkte en, som var så olycklig,
i den omständigheten att en stackars dödsdömd flicka blev
räddad av Quasimodo. Det var de två ytterligheterna av
naturens och samhällets elände som möttes och bistod
varandra.
Efter några få minuters triumf hade Quasimodo
emellertid med sin börda försvunnit in i kyrkans mörka inre.
Folkmassan, som älskade varje exponerande av styrkan, sökte
honom med blicken under de mörka valven och beklagade,
att han så hastigt undandragit sig dess bifall. Plötsligt blev
han åter synlig i bortre änden av de franska konungarnas
galleri. Han sprang över det som en galning, hållande sitt
byte i armarna och ropande:
— Fristad!
Nya applåder hälsade honom. Då han passerat över
galleriet, försvann han åter in i kyrkan. Minuten efteråt blev han
åter synlig på den övre plattformen, alltjämt bärande
zige-nerskan i sina armar, alltjämt springande, alltjämt ropande:
— Fristad!
Och folkmassan applåderade honom alltjämt. Till sist
visade han sig för tredje gången högst uppe i det stora
klocktornet. Därifrån tycktes han med stolthet visa för hela
staden den fagra varelsen, som han hade räddat, och hans
dånande röst, denna röst som hördes så sällan och som han
själv aldrig hörde, upprepade tre gånger däruppe bland
molnen:
— Fristad! Fristad! Fristad!
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
