Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde boken - 1. Feber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berget och lämnade till sist staden genom Pörte
Saint-Victor. Han fortsatte sin flykt så länge han, då han vände sig
om, kunde se tornen i 1’Université och de spridda husen i
förstaden, men när slutligen en ås alldeles dolde det
förhatliga Paris för honom, när han kunde inbilla sig, att han
befann sig hundrade mil ifrån det, långt borta på landet, i en
ödemark, stannade han och tyckte sig åter kunna andas.
Nu strömmade ohyggliga tankar över honom. Han
blickade in i sin själ och ryste. Han tänkte på den stackars
olyckliga flickan, som hade tillintetgjort honom och som han
hade tillintetgjort. Han kastade en stel blick över de två
slingrande gångstigar, på vilka ödet hade drivit fram deras
skilda liv, ända till den punkt, där de mötts och där ödet
skoningslöst hade krossat dem mot varandra.
Och medan han sålunda pejlade i sin själ, när han såg
vilket stort utrymme naturen där hade givit åt passionerna,
smålog han ännu bittrare. Ur djupet av sitt hjärta grävde
han upp allt sitt hat, hela sin ondskefullhet, och med den
kalla blicken hos en läkare, som undersöker en patient,
uppdagade han, att detta hat, denna ondskefullhet endast var
ett slags förvriden kärlek, att kärleken, denna källa till dygd
hos människan, förvandlas till något ohyggligt i en prästs
hjärta och att en sådan man som han genom att göra sig till
präst gör sig till en djävul. Då uppgav han ett hemskt skratt,
men han bleknade plötsligt åter då han skärskådade den
värsta sidan av sina ödesdigra lidelser, av denna frätande,
giftiga, ondskefulla och oförsonliga kärlek, som drivit den
ena av dem till galgen och den andre till helvetet — hon
dömd till döden, han dömd till evig förbannelse.
Och åter skrattade han, när han tänkte på att Febus ännu
levde, att kaptenen var vid liv, glad och lycklig, hade
vackrare uniformer än någonsin och en ny älskarinna, som han tog
med sig för att se på när den förra hängdes. Och han
hån-skrattade åt sig själv med fördubblad bitterhet, när han
tänkte på att av de levande varelser, vilkas död han hade
önskat, hon, som han inte hatade, var den enda, som han i
själva verket inte hade förfelat.
Ack, hon! Hon! Det var den fixa idé, som ständigt förfölj-
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
