Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde boken - 1. Gringoire kommer på flera goda idéer i rad på Rue des Bernardins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvarnhjul, och hyste agg mot honom.
En dag stannade han i närheten av kyrkan
Saint-GermainTAuxerrois vid ett hörnhus, som kallades
For-l’Évëque, beläget mitt emot ett annat, som kallades
For-le-Roi. I detta For-1’Évëque fanns ett förtjusande kapell från
1300-talet med fasaden mot gatan. Gringoire granskade
andäktigt dess yttre skulpturer. Det var ett av dessa ögonblick
av självisk och ytterlig förtjusning, i vilka konstnären inte
ser något annat här i världen än konsten och världen själv i
denna konst. Plötsligt kände han en tung hand på sin axel.
Han vände sig om; det var hans gamle vän och lärare,
ärkedjäknen.
Han kände sig helt bestört. Han hade inte träffat
ärkedjäknen på länge, och dom Claude var en av dessa allvarliga
och lidelsefulla naturer, som alltid rubbar sinnesjämvikten
hos en skeptisk filosof.
Arkedjäknen stod tyst några ögonblick, under vilka
Gringoire hade tillfälle att iakttaga honom närmare. Han fann
dom Claude mycket förändrad, blek som en vintermorgon,
med håliga ögon och nästan vitt hår. Prästen bröt först
tystnaden genom att i iskall ton säga:
— Hur står det till, mäster Pierre?
— Vad min hälsa beträffar, svarade Gringoire, så är den,
tror jag, ganska god. Jag har inte för mycket av någonting.
Mästare, ni känner väl till hemligheten med att vara frisk,
åtminstone enligt Hippokrates: mat, dryck, sömn, kärlek —
allt med måtta!
— Ni har således inga bekymmer, mäster Pierre?
fortsatte ärkedjäknen, i det han fixerade Gringoire skarpt.
— Nej, det har jag verkligen inte.
— Och vad har ni för er nu för tiden?
— Som ni ser, mästare, granskar jag dessa
stenskulpturer och det sätt, varpå basreliefen är gjord.
Prästen smålog, men det var ett av dessa småleenden,
som endast drar upp den ena mungipan.
— Och det roar er?
— Det är paradiset, svarade Gringoire. Lutande sig
fram över skulpturen med den tjusade uppsynen hos en fö-
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
