Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— O, ett sådant vackert djur! Det utmärker sig
visserligen mer för sin skönhet och sin snygghet än för sin storlek,
men det är klokt, kunnigt och bildat som en grammaticus!
Låt se nu, min Djali, om du kommer ihåg alla dina
konststycken. Hur går mäster Jacques Charmolue?
Den svartklädde lät honom inte tala ut. Han trädde fram
till Gringoire och gav honom en knuff. Gringoire reste sig
upp ur sin nedhukade ställning.
— Sant! sade han. Jag hade glömt, att vi måste skynda
oss. Men, mästare, det är ingen anledning att bemöta folk
så hårdhänt. . . Mitt vackra barn, ert liv svävar i fara och
även Djalis. Man vill gripa er båda. Vi är era vänner och har
kommit hit för att rädda er. Följ med oss.
— Ar det sant? frågade hon upprörd.
— Ja, det är alldeles sant! Skynda er nu och följ med oss!
— Det skall jag, stammade hon. Men varför talar inte er
vän?
— Ah, sade Gringoire, det beror därpå att hans föräldrar
var besynnerliga människor, som givit honom ett tystlåtet
temperament.
Hon var tvungen att hålla till godo med denna förklaring.
Gringoire fattade hennes hand. Hans följeslagare tog lyktan
och gick före. Fruktan gjorde den unga flickan viljelös, och
hon lät sig föras bort. Geten skuttade efter dem, så förtjust
att återse Gringoire, att den gång på gång kom honom att
snubbla, därför att den stack hornen mellan hans ben.
— Livet är sådant, sade filosofen vid ett tillfälle, då han
var nära att ramla omkull. Det är ofta våra bästa vänner,
som bringar oss på fall!
De gick hastigt nedför torntrappan och tvärs igenom
kyrkan, som låg mörk och ödslig men ekade av larmet utifrån,
och därpå genom Röda Porten in på klostergården. Själva
klostret låg övergivet, ty munkarna hade flytt till
biskopshuset för att där uppsända böner tillsammans. Endast några
tjänare smög sig omkring i de mörka vrårna. De skyndade
fram till den lilla porten, som ledde från denna gård till
Ter-rain. Den svartklädde öppnade den med en nyckel, som han
hade på sig. De fann denna inhägnade plats alldeles övergi-
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
