Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Apropå det, mästare, fortsatte Gringoire plötsligt.
Medan vi trängde oss fram över kyrkplanen genom skaran
av ursinniga friborgare, lade ers högvördighet då märke till
den där lille saten, som er dövnicke just höll på att krossa
skallen på mot balustraden till kungarnas galleri? Jag är
närsynt och kunde inte se hans anletsdrag. Vem tror ni, det
kunde vara?
Den okände svarade inte ett ord. Men plötsligt slutade
han att ro, lät armarna falla ned, som om de vore avbrutna,
och huvudet sjunka ned mot bröstet, och Esmeralda kunde
höra, hur han stönade konvulsiviskt. Hon ryckte till; hon
hade hört samma ljud förr.
Båten, som nu överlämnades åt sig själv, drev några
ögonblick med strömmen. Men till sist rätade den svartklädde på
sig, grep åter årorna och började ro mot strömmen. Han
dubblerade Notre-Dameöns udde och höll kurs mot
landningsplatsen vid Porte-au-Foin.
— Ah! sade Gringoire. Därborta har vi Logis Barbeau.
Titta, mäster, den där gruppen av svarta tak med de
besynnerliga vinklarna, alldeles under de där låga, ojämna
molnen, där månen företer bilden av stänk från en äggula, då
skalet krossats. Det är ett vackert residens. Där finns
ävenledes ett vackert kapell, krönt av ett välvt tak med dyrbara
skulpturer. Och dessutom finns där en vacker trädgård med
en damm, ett fågelhus, ett eko, en kvarn, en labyrint. Men
vad nu då? Jag tror, att oväsendet tilltar!
Larmet kring Notre-Dame ökade verkligen. De lyssnade
och kunde tydligt höra segerropen. Plötsligt flammade
hundratals facklor uppe på gallerierna, i tornen, över hela
kyrkan. Dessa facklor tycktes bäras av män, som letade efter
någon, och snart nådde dessa avlägsna rop tydligt de
flyendes öron.
— Zigenerskan! Trollpackan! Död åt zigernerskan!
Den olyckliga varelsen lät huvudet sjunka ned mot
händerna, och den okände mannen fördubblade sina
ansträngningar att driva fram båten mot andra stranden. Under
tiden funderade vår filosof. Han höll geten i sina armar och
flyttade sig varsamt bort från zigenerskan, som tryckte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
