Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag skulle säga er. Nu darrar och ryser jag — jag vacklar i
det avgörande ögonblicket, jag känner, att tillintetgörelsen
omsveper oss, och jag stammar. O, jag faller ned på
stenläggningen, om ni inte har förbarmande med mig, med er!
Döm inte oss båda till döden! Om ni visste, hur högt jag
älskar er! Hurudant mitt hjärta är! O, ett sådant förräderi mot
all dygd! Såsom läkare gör jag narr av vetenskapen, såsom
ädling släpar jag mitt namn i smutsen, såsom präst
använder jag min mässbok såsom huvudgärd åt vällusten, jag
spottar min Gud i ansiktet! Allt detta för dig, tjuserska, för
att vara ditt helvete mera värdigt! Och du vill inte veta av
den fördömde! O, skall jag säga dig allt... o, något ännu
ohyggligare. . .
Då han uttalade dessa sista ord, blev hans uppsyn alldeles
vild. Han stod tyst ett ögonblick; så fortsatte han, som om
han talat för sig själv, med hög röst:
— Kain, vad har du gjort av din broder?
Han gjorde åter ett uppehåll, och sedan fortsatte han:
— Vad har jag gjort av honom, o, Herre? Jag har tagit
mig an honom, jag har fött honom, uppfostrat honom,
älskat honom, avgudat honom, och jag har dödat honom! Ja,
Herre, just nyss, inför mina ögon, krossade de hans huvud
mot stenarna i ditt hus, och det var för min skull, för denna
kvinnas skull, för hennes skull!
Hans blick var glanslös, hans röst nära att brista.
Mekaniskt upprepade han flera gånger, som det sista slaget av en
klocka som förlänger sina vibrationer:
— För hennes skull.
Sedan frambringade hans tunga inte något artikulerat
ljud, ehuru hans läppar fortsatte att röra sig. Plötsligt sjönk
han åter till marken, liksom något som störtar samman, och
förblev liggande på marken, med huvudet mot knäna.
En lätt rörelse, som den unga flickan gjorde, då hon drog
undan sin fot, återkallade honom till medvetande. Han
strök sig långsamt med handen över sina insjunkna kinder
och stirrade några ögonblick som bedövad på sina fingrar
som var våta.
— Vad? mumlade han. Jag har gråtit!
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
