Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon stack ut huvudet genom gluggen och drog det
hastigt tillbaka igen.
— Stanna! viskade hon kort och sorgset, i det hon
konvulsiviskt tryckte handen på zigenarflickan, som var mera
död än levande. Stanna! Andas inte! Det finns soldater runt
omkring. Du kan inte gå ut härifrån. Det är alldeles för
ljust.
Hennes ögon var torra och brännande. Hon förblev tyst
ett ögonblick, sprang av och an i cellen, stannade då och då
och slet av hela nävar av sitt gråa hår, som hon sedan
tuggade mellan tänderna.
Plötsligt sade hon:
— De kommer närmare. Jag skall tala med dem. Göm
dig i hörnet därborta. Där kan de inte se dig. Jag skall säga
dem att du har flytt, att jag lät dig gå.
Hon satte ned dottern, ty hon hade hela tiden burit henne
på sina armar, i ett hörn av cellen, som inte syntes utifrån.
Hon lät henne krypa ihop och ordnade allt, så att varken
hennes fot eller hand stack fram ur mörkret; sedan släppte
hon ned hennes långa, svarta hår och bredde ut det över
hennes vita klänning, för att den inte skulle synas, och
ställde framför henne sin vattenkruka och sin sten, de enda
föremål hon hade, i tanke att de skulle dölja henne. Och när allt
var färdigt, kände hon sig litet lugnare till sinnes, föll på knä
och bad. Då dagen just inbrutit, var det ännu mycket mörkt
i Råtthålet.
I samma ögonblick hördes prästens röst, denna
infernaliska röst, alldeles i närheten av cellen.
— Hitåt, kapten Febus de Chåteaupers!
Vid detta namn och denna röst ryckte Esmeralda till, där
hon låg hopkrupen i sin vrå.
— Rör dig inte! sade Gudule.
Hon hade knappast talat ut förrän bullret av män, vapen
och hästar stannade kring cellen. Modern reste sig hastigt
upp och trädde fram till luckan och ställde sig framför den
för att täppa till öppningen. Hon såg en stor trupp
beväpnade män till fots och till häst uppställd på torget. Den som
förde befälet, steg av hästen och kom fram till henne.
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
