Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det brinnande hjärtat, av J. L. Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det brinnande hjärtat
Det var ju ej vitt alls där; där var ju sol och sommar med framför allt
de underbaraste nätter: landet hade ej något mörker.
De visste ej själva var de skulle stanna. Därom skulle de få ett tecken
— de visste ej själva vilket.
Så kommo de till en del av detta land, där folket var blondare och
resligare än någonstädes där de vandrat fram. De hade rönt mycken
vänlighet under sin långa vandring, men här voro männen ridderligare
och kvinnorna vänare än alla andra de mött.
Och varje kväll vid vespern bådo alla nunnorna: ”Heliga Guds moder,
låt oss få stanna hos dessa goda och vackra människor!”
Men dag efter dag förgick utan att de erhöllo tecknet.
Så en kväll lägrade de sig på en höjd med en underbar utsikt. Rakt
framför sig hade de en skogsslätt, där en och annan ljusgrön fläck vitt-
nade om odling långt borta. I väster och norr slog en bergskedja sin blåa
ring kring landskapet.
”Kan man någonstädes på jorden få se något vackrare?” sade en av
systrarna.
”Nej”, svarade en annan, ”det är som om himmelen sänkt sig till
jorden.”
Och de sjöngo sitt Ave Maria med en andakt som aldrig tillförene.
Knappt hade sången förtonat, då en av systrarna, pekande mot väster,
utbröt:
”Se!”
Där solen höll på att sjunka sågo alla mycket tydligt i molnen ett
brinnande hjärta.
De förstodo alla, att detta var tecknet — att de nått målet för sin
vandring. De förstodo också, att den heliga modern menat något särskilt
med detsamma: deras egna hjärtan skulle vara brinnande.
De sjönko ner på knä, tackande och lovande.
En liten flicka, bärande en vattenkruka, kom förbi. Hon förstod ej
vad de gråklädda kvinnorna förehade, men en instinktiv känsla sade
henne, att det var något vackert. Hon stannade vördnadsfullt på avstånd.
Då nunnorna rest sig, vinkade en av dem flickan till sig.
”Vad heter detta ställe?” frågade nunnan.
”Riseberga”, svarade flickan nigande.
”Riseberga”, upprepade alla nunnorna. Och deras ansikten strålade.
De första bostäderna utgjordes av tält — för den första gudstjänst-
lokalen stod som förebild det tabernakel, som Israels barn förde med
5” 69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
