Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det brinnande hjärtat, av J. L. Saxon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
de fullständigt i hans blod. I honom rättfärdiggör Gud syndare av nåd, och deras
synder tillräknas dem sedan aldrig mer. Men de få frid, outsäglig frid, med Gud genom
vår Herre Jesus Kristus, vilken är död för våra synder och uppstånden till vår rätt-
färdighet.”
Ständigt växte åhörarskarorna. Folk kom ej blott från grannsocknarna
och från Örebro stad utan även från Värmland och Västergötland.
Hedengren lät då på gården bygga ett bönehus med läktare och där
insätta en orgel. Då det invigdes 1855 var det Sveriges första fria missions-
hus. Det rymde 700 åhörare.
Huset finns ännu kvar, men användes som — garage. Sämre har
många gudstjänstlokalers öde blivit!
Söndagsskoleverksamhet uppstod även. Väldiga söndagsskolfester blevo
hållna där.
I första hand stod Hedengren ej i opposition mot kyrkans lärosatser.
Baptismen var då redan stark i Närke, och Hedengren drogs åt dess
uppfattning ifråga om dopet, helst detta icke var förenat med ”levande
tro”, men han lugnades i detta fall av C. O. Rosenius. De voro vänner.
Rosenius predikade även i Riseberga och hade f. ö. stor andel i den
religiösa väckelsen i Närke.
Efter hand kom dock Hedengren i strid med prästerna. Det harmade
dem, att en lekman skulle draga så mycket folk — och från kyrkorna.
Han förebrådde naturligen också prästerna för att de ej ”väckts av Guds
ande” — kyrkan blev för honom ”ett storartat skrymteri”.
Prästerna hade till sitt försvar ett kraftigt vapen — konventikelplakatet.
Länsmannen kom till Hedengren med en stämning. Å landskansliet, dit
stämningen kallade honom, förklarade han att han visste, att han över-
trädde lagen men att detta ej skulle hindra honom från att fortsätta
att ”giva detta hungrande folk livets bröd”. Han vore beredd att taga
sitt straff därför. Det var ju vad man kunde vänta av denna kraftnatur
och brinnande trosmänniska. |
Hans släktingar uppskrämdes därav och föreställde honom, att hans
redan bekymmersamma ställning kunde förvärras genom de åtgärder,
som kunde vidtagas mot honom. De fruktade t. o. m., att han kunde drivas
i landsflykt. Icke heller detta avskräckte honom. Landshövdingeämbetet
fullföljde emellertid ej stämningshotet.
Stiftets biskop, Ture Annerstedt, som var en klok och god man, förstod
att våldsåtgärder mot Hedengren skulle vara fruktlösa. Han reste till
Riseberga och bad att få prästviga Hedengren. Denne avböjde dock
detta. Därmed lät Annerstedt det bero.
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
