Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollstigen, av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trollastigen
rade som inga andra träd växtcykelns fortgång: först lövsprickningen,
då de stora fingrade bladen vecklade ut sig, sedan blomningen, vid vars
slut hela gårdsplanen snöades vit av de fallande blombladen, och så
senhösten, då den första frosten fällde frukterna, som sprungo sönder
och blottade sitt glänsande bruna innnehåll.
Mors domän, boningshuset och trädgården, var den dagliga tummel-
platsen för mina lekar, och mest lockande av allt var vinden, som var
full av bråte och tusen gamla underliga ting. Den stora vinden var
tillgänglig var dag för mina upptäcktståg, men till handkammaren
fick jag bara någon gång låna nyckeln av Mor med rätt att ta en
pepparkaka ur lerkruset, där denna skatt låg förvarad, och att sitta
en stund och titta på gubbarna i Fäderneslandet, som låg i en stor bunt
tätt under takåsen.
Men uppe på handkammaren förvarade Far ett redskap, som stod
där väntande på mig och som lyckligt nog endast en gång kom till
grundlig användning.
Ensamt barn som jag var och rätt fantasifull, gick jag ständigt på
jakt efter äventyr, och en gång hade jag gjort upp en plan, hur jag
skulle få övervara så gott som min egen begravning.
Tätt invid brunnen låg humlegården, en sommardjungel, dit en liten
okynnig glytt kunde tränga sig in och vara spårlöst gömd. En vacker
sommardag drog jag undan brunnsluckan, slängde min halmhatt i brun-
nen och kröp sedan in bland humlen, där jag satt tåligt bidande för att få
bevittna hur djupt sörjd och saknad jag var. Det gick vida över mina för-
hoppningar. Efter en timmes väntan slog en av pigorna alarm, då hon fann
brunnshålet öppet. Snart var allt gårdsfolket samlat där, och när Far his-
sade ner en dräng, som skulle dragga i brunnen, kunde jag inte längre
styra mig utan kröp fram för att titta på. Jag hälsades med tårblandad
lättnad av det ängsliga modershjärtat, men snart fattades jag av den
stränga fadershanden, och det bar upp på handkammaren med den på-
följd, att jag under några bittra eftertankens dygn sov på magen och
vördsamt bad att få intaga mina måltider stående.
Detta, åkern, skogen, ån och hemmet, det var min barndoms soliga
och lyckliga land, en gård på landet sådan som tusen andra.
Men det fanns något som vi Östa-pojkar ägde framför alla andra När-
kes-barn, och det var Löten.
Löten var en vattensjuk sidlänt äng, nu torrlagd och delvis odlad.
Öster om åsen på vilken Östa-gårdarna ligga, söder om Kohagens ma-
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
