Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trollstigen, av J. G. Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trollstigen
En dag under slåttertiden berättade Anners Larse, Fias far, den
gamle torparen ute på åbacken, för mig historien om Trollstigen.
Men för att läsaren skall kunna fatta sammanhanget, blir det nöd-
vändigt att jag säger några ord om omgivningarna till Löten. Vår äng
var endast den västligaste delen av stora kärrmarker utefter Svartån.
Väster om Lillåsmun, där Lillån mynnar i Svartån, ligger Löten. Österut
ha vi Granhammarskärren.
Fem kilometer söder om sydändan av Löten ligger Riseberga kloster
och två km. norr om nordändan av ängen Sällvens gård. Trakten kring
Sällven är rik på fornminnen. Vid Lanna högar, en hagmark ej långt
från gården, ligga talrika forngravar. Hofberg berättar om ”Svea- och
Göta-vallar”, tvenne befästade läger, som Svear och Götar en gång byggde
på var sin sida om Svartån, där gränsen nu går mellan Knista och
Hidinge socknar, ”hvilka namn ännu fortlefva i de båda bynamnen Se-
valla eller Sellven och Götisvalla eller Göksvalla, i förening med mång-
faldiga sägner om utkämpade strider mellan tvenne konungar Amund och
Sigvedr.”
I alla händelser var det ännu i min barndom en gängse föreställning
att det en gång legat en stad, Sevalla, där Sällvens gård nu ligger.
På belägenheten av Sevalla i norr och Riseberga i söder om kärrmar-
kerna kring Lillåns mynning bygger sägnen om Trollstigen.
Alltså, gubben Anners Larse tog mig med ut på Löten och visade mig
Trollstigen, där den låg mossig och nästan helt dold bland det fina ängs-
gräset. Det var en väg byggd av stenblock upp till en halv meter eller
så ungefär i genomskärning. Vägen var cirka två meter bred och kunde
följas ett hundratal meter i nordsydlig riktning. Norrut fanns det ingen
fortsättning upp på fast mark, och söderut förlorade sig stenvägen i
”välarnas” bottenlösa gyttja.
Dylika stenvägar äro rätt vanliga i dessa trakter, övertvärande sank-
markerna mellan åsarna, men vägen ute på Löten är den underligaste
av dem alla, där den ligger långt ute i kärret, dit stenblocken näppe-
ligen kunnat forslas annat än på isen vintertiden.
”Sir Gunnar”, sa Anners Larse, ”dä va en gång en bisköp i Sevalla sta,
söm va go vän mä abbedissa i Risebärga klöster. Å bisköpen hadde e
svartkönstbok, å mä dän kunne han göra rakt va han ville.
En gång når han va å helsa på abbedissa, glömde han boka i klöstre,
å når han köm hem, va han så illa lessen å danner ätter si tröllbok
o
så han skecka stalldrängen te Risebärga för te hämta boka.
95
| I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
