Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Risebergadagen 1930, av Bertil Waldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergadagen 1930
brev från den närkesfödde diktaren, vari denne uttalade sitt livliga in-
tresse för Risebergaplanerna.
Så följde avtackning av de medverkande in corpore, av direktör Andrén
och av författaren — det var redaktör J. L. Saxon, som, assisterad av
fröken Brita Hasselrot, med stor entusiasm och ungdomlig vitalitet gick
in för värvet —, blomsterhyllning, fanfarer och applådåskor.
Programmets senare del kom icke att till sin art i avsevärd grad skilja
sig från det vid dylika friluftsfester sedvanliga och kan därför ägnas en
minnesruna i all korthet. Efter att ha besett klosterruinen samlades
publiken på den ett stycke norr om parken belägna, mera profant beto-
nade festplatsen ”Kringlan”. Här bjöds på konserter av musikkåren, en
gymnastikuppvisning fru Greta Adrian med sin berömda elittrupp
”De Grå” —, historier på närkesmål av redaktör Saxon, ett kort föredrag
av den närkingska folkmusikens klockarefar E. Marcus-Nilsson, musik av
allmogespelmännen Ernst Olsson, Valter Kilberg och Sven Hedlund, folk-
dansuppvisning av Kopparbergs folkdanslag m. m. Klockan 10 restes
majstången, och så vidtogo lekar och danser i det gröna, vilka i den
muntraste stämning fortgingo långt in i den ljusa juninatten.
Men i kvällens timmar fylldes ännu en gång klosterkyrkan, dit fru
Brita ånyo kommit ridande för att anförtro fru Ragnfrid sitt väna flicke-
barn Ingeborg. Kvällsföreställningen av klosterspelet blev kanske en än
mera stämningsfylld upplevelse än den solstekta premiären. Ljumma vindar
drogo sorgmodigt genom hundraårsekarnas mäktiga kronor och blandade
sitt sus med hymnernas förklingande toner, vaxljuslågorna flämtade på
altaret, och på den grå gavelmuren lekte ett fantastiskt skuggspel. Allt-
som skymningen föll på, blev illusionen alltmera trolsk och overklig, men
på samma gång alltmera fängslande och övertygande. Det var som om
den stora, levande konsten förmått frigöra allt det förgångna, som ännu
levde kvar här, fängslat i de vittrande murarna, för att med det som
bundsförvant utöva en trollmakt, suggestivare än någonsin, över de and-
löst gripna åhörarskarorna.
Liksom efter den första föreställningen bjöds även nu på en stämnings-
mättad epilog. Assisterad av tvenne ljusbärande prelater framträdde
Anna Lindahl och föredrog med välljudande stämma Berit Spongs för
dagen skrivna ståtliga dikt ”Riseberga klockor”. Så tackade professor An-
dersson för det entusiastiska och oegennyttiga intresse, som visats kloster-
spelet från såväl de berömda stockholmsartisternas som de förträffliga
örebroamatörernas sida. Och så voro Risebergadagens dramatiska upp-
levelser slut. Men ett lyriskt intermezzo av delvis improvisatorisk karak-
7 101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
