Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När sjön steg i markerna, av Gösta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NAR STÖN SIEC-I MARKER NA
Ur. det närkiska jordbrukets historia
Av GÖSTA BERG
de stora byarna i Östernärke var det fest, när ängarna skulle slås.
I På morgonen gick åldermannen bygatan fram och bankade på trum-
inan för att kalla folket till samling. Ofta tågade man till arbetsplatsen
med fiol och klarinett i spetsen. Vanligen var ängen oskiftad, så att
man först tillsammans fick ta av gräset, samla det och sätta det i vålmar.
Så drog man lott om vålmarna eller också fördelades dessa efter gård-
tal. Var ängen skiftad mellan byamännen, skedde ändå slåtterarbetet
gemensamt, men då hade åldermannen dagen förut gått upp skälen mel-
lan lotterna, ”hövdera”. Man hade dessutom ”hövdpåkar” nedslagna i
tegändarna att gå efter. De olika byarna slogo vanligen sina ängar sam-
tidigt, och i den tidiga morgonen stötte arbetsfolket samman vid by-
gränserna. Det var alltså ett särdeles lämpligt tillfälle till tävlan, och
det utnyttjades också. Från olika byar i Stora Mellösa har jag antecknat,
att man satte ut ett brännvinskrus eller en matsäckskorg i ändan på
byns stycke för att stimulera till ett gott arbete. Ingenting hindrade ju
heller att man brukade munnen samtidigt som lien, och i stridens hetta
kommo alla de gamla skällsorden byarna emellan till osökt och flitig
användning. Härom berättas till exempel från Mejsta by i Ringkarleby
och Gränsjö i Glanshammar: ”Då Mejstaborna i följd av byns storlek
kommo talrika som en myggsvärm, så blev det gemensamma namnet på
dem och myggorna Mejstafä. Gränsjöbyns slåttare fingo i gengäld heta
Gränsjöknott.” Från själva utryckningen mitt i sommarnatten, då folket
stod rustat i portskövena för att inte någon minut skulle förloras, till
”slåttergröten” och det hejdundrande kalaset på kvällen var alltså ängs-
böets bärgning en glad och festlig tillställning, som fick folk vid gott
humör och blev en ljuspunkt i vardagens tämligen enformiga släp.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
