Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Riseberga och Ulvgryt, av Jöran Sahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RISEBERGA OCH ULVGRYT
Av JÖRAN SAHLGREN
Alltsedan tidernas morgon ha ortnamnen eggat folkfantasien till
förklaringsförsök. Ur dessa försök ha ofta bygdesägner, stundom hela
sagor vuxit fram. Och på detta sätt har småningom på ortnamnens grund
en hel litteratur byggts upp.
Det är särskilt berömda orter, som de namnförklarande sägnerna
knutits till. Ur Tjälvesta, namnet på minister Burenstams gamla säteri,
föddes en gång för många mansåldrar sedan jätten Tjälve, vars hustru
Dåvra tydligen fått namn efter byn Dåvra i Snavlunda.[1] Och det är
klart att namnet på det gamla berömda klostret Riseberga även skulle
locka till förklaringssägner. Hävdatecknaren och skalden Arvid August
Afzelius berättar år 1843 i sitt frejdade verk ”Svenska folkets
sagohävder”[2] en sägen om hur Riseberga fick sitt namn.
”I Leke bergslag bodde en man, som het Rise. Han war trollkunnig
och wisste, hwar guld, silfwer och andra dyrbara skatter skulle sökas.
Somliga säga, att han war af bergtrollens slägte och bodde i
Garpuklint[3], en brant bergsklippa, der ett djupt hål inåt berget wisas och
kallas guldhålet. Der hade han en stor skatt förwarad; Rise war ock
en stor byggmästare och åtog sig, mot god betalning af en Christen
Konung, som på den tiden war rådande i Swerige, att på den höjd, der
nu Risberga gård ligger, bygga med kyrka och behöfliga boningar den
klostergård, som sedan efter honom fick namnet Risaberga.”
Om denne jätte berättas i Närke en annan vida spridd sägen, återgiven
i olika former av de båda närkiska stormännen på
folkminnesforskningens område Gabriel Djurklou[4] och Herman Hofberg.[5] Jag återger
[1] G. Djurkrouv, Ur Nerikes folkspråk och folklif (Örebro 1860), s. 63.
[2] Del 5, s. 31 f.
[3] Dvs. Garphytteklint på Kilsbergen.
[4] Ur Nerikes folkspråk, s. 62.
[5] Nerikes Gamla Minnen, s. 232.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 4 23:50:15 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/riseberga/0207.html
