Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skönhet är karaktär, av Carl Malmsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Risebergaboken
ju mer konstnären förstår att med få medel skapa det uttryck i form,
linje och färg, som är eget för det liv, han vill ge.
Det är nu underbart att se, hur de gamla tingen, framställda till
dagligt bruk av enkla människor, ofta i hög grad äga det värde vi nu
med ett nött ord kalla konstnärligt. De voro mästare, dessa hemmalärda
slöjdare, att dana former, som voro äkta livsuttryck. Än av kärv och
tung kraft, än av ungdomlig spänstighet, än av kvinnligt behag — en
outtömlig växling allt efter upphov och ändamål.
Se på redskap och husgeråd, hur de fått en böjning, en rörelse, som
liksom visar betraktaren, hur det skall arbeta eller fylla sin plats i
sysslornas skara. Och ofta stannar han icke vid denna huvudform, utan
understöder den genom en utsirning, som förhöjer huvudrörelsens kraft.
Slöjdaren har gett det ett utseende, som ville det hjälpa till vid verket
oförtrutet och med glatt sinne. Kökskärlen äro än svällande och pösande,
som för att visa hur mycket de kunna rymma, än spänstigt stigande, lik-
som vackert frambärande en gåva. Stolarna få gärna i benen en kraftig
och arbetande karaktär, då de ju skola uppbära den sittandes tyngd,
under det att ryggen gärna formas mer mjukt inbjudande: en ytterligare
betoning alltså av den form, som ändamålet framtvingar.
Allt nog: en outtömlig ström av form och rörelse, städse vittnande
om en livets råge och livets glädje, flöt genom den kunniges händer
ned i hans verk och genom dem ut i världen, uppfyllande den med
levande spår av mänskligt liv, besjälande de döda tingen och av den
trånga krets, i vilken människan levde, skapande en skönhetens hemvist
— en värld, där vart man såg bud om starkt och kärleksfullt liv ur
tingens djup ljungade mot envar.
När allmogen så danade sin värld av nyttigheter, mottog den rika
formuppslag från de högre stånden. Städernas borgerskap, hovet och
adeln — utspridd även på landsbygdens herresäten — stodo i oavbruten
förbindelse med de stora kulturländerna, och genom deras förmedling
omplanterades i svensk jordmån de stilriktningar, vilka avlöste varandra
där ute. Den mänskliga kulturens yttre form ansluter sig städse till
dess inre och blir sålunda det konstnärliga uttrycket för dess väsen.
Liksom detta väsen på grund av de öden, som övergå mänskligheten,
alltjämt växlar, och nya livsformer ständigt växa fram ur de gamla, så
växlar också därefter kulturens yttre drag, med alltjämt nya gestaltningar
efterträdande de gamla.
Människan har därför på alla tänkbara sätt drivits att forma sina
nyttigheter. Än — under den kyrkliga medeltiden — strävade hon att
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
